I min lägenhet hägrar ett mysterium.
Varje morgon, vid nästan exakt samma tidpunkt, hör jag en duns från lägenheten ovanför. En distinkt duns som alltid kommer ensam, inget tidigare eller efterföljande ljud. Den får min Joe Labero-kortlek, som står på högkant i bokhyllan, att darra till och själv sätter jag kaffet i vrångstrupen av förvåning. Morgon efter morgon, samma duns. Vi snackar alltså inte om något klassiskt klaga-på-grannarna-ljud, det här är något otroligt tungt som faller till marken varje morgon. Teorierna mellan mig och min flickvän om vad det skulle kunna vara har bara varit enkla gissningar utan någon som helst grund; det finns inget som säger att någon skulle tappa ett bowlingklot i golvet samma tid varje morgon.
Men vad är det då? Till att börja med så har jag bott här i ett halvår men aldrig sett grannen som bor ovanför. Jag måste veta vem det är. Vad heter han? Göran? Jag vet ju inte ens att det är en man… Men om personen heter Göran så borde det ju vara en man. Jag undrar vad han jobbar med och hur han tar sig till jobbet. Antagligen med cykel. Snabbt ska det gå. Ögonen flyger till höger och vänster, upp och ner. Han gillar att se sig omkring. Att titta riktigt, riktigt långt bort och försöka urskilja något. Men det är svårt för Göran, det går fort på cykeln! Oj vad det skuttar och där kommer en bil, han måste bromsa. Han uppskattar verkligen sin cykel. Jag minns att jag en gång har hört honom prata i telefon. Hans dova röst från våningen ovanför. Bra. Det vet jag i alla fall, han pratar och på tonläget låter det som att han uppskattar att tala. Han har kanske alltid varit intresserad och nyfiken på hur talet har påverkat oss människor. Inte minst när det kommer till vad vi människor säger till varandra.
Jag är nära nu. Nära ett svar. Men det fattas en ynka liten pusselbit. Gillar han mat? Tycker han, alltså Göran, i sådana fall om att bli mätt och gona ner sig i soffan och läsa faktaböcker? Böcker som har som ändamål att utbilda och upplysa, men som är skrivna på ett sådant sätt som får Göran att fnissa till och gona ner sig ännu mer. Dunsen kanske är ljudet av en tung, tvivelaktig faktabok som faller till marken varje morgon efter en lång natts läsande. Görans uppspärrade och nyfikna ögon får äntligen vila. Telefonen ligger på laddning efter alla samtal och cykeln är nypumpad, ordentligt fastlåst och redo för nya äventyr. I våningen under sitter jag med kaffet i vrångstrupen och märker hur mysteriet är ersatt av vackra minnen. Vackra minnen av Göran som jag är säker på att vi alla delar och som bara blir fler och fler. Tänk vad mycket värme och glädje han sprider.
Anton Hellström är konstnär och skådespelare. Jobbar just nu med föreställningen Total Strukturalitet.
Gör:
Hoppas farfar Bertil vilar i frid.
Läser:
Namn som kan bli namn på en karaktär i något kommande projekt.
Lyssnar på:
Före detta förebilder. De blir färre med åren. Varför är det så?
LÄS MER:Äldre män ska ha fast telefon och spela schack
LÄS MER:Sluta vänta på OK-stämplarna
