Man kan prata länge med en person utan att röja att man har nollkoll på den andres identitet. Många är vi som har förädlat konststycket att hålla i gång en dialog, ovetande om samtalspartnern är en gammal klasskamrat, en av barnens pedagoger eller en före detta frisör. Redan när personen kommer emot en med ett igenkännande leende på läpparna gäller det att snabbt överlägga med sig själv: Ska man kramas? Hur hårt? Vad blir den första repliken? Samtalsämnen som fungerar: hur man mår (”bra”), hur sommaren har varit (”varm”) och hur det känns inför valet (”ovisst”). Under tiden lever man på hoppet om att den andra snart refererar till en gemensam bekant eller dito arbetsplats.
En ung människa jag känner berättade nyligen om sitt problem med att tänka så mycket på andras välbefinnande att hen helt glömmer bort att ha det bra själv. Det kändes igen. Så enkelt det hade varit att säga sanningen rakt ut. Men hellre än att riskera att någon annan ska bli generad står man där och slår knut på sig själv. Medberoende – jag?
Jag tänker på alla samtal jag har hållit i gång i livet, alla de gånger jag underhållit bordsherren eller hela sällskap (som en oavlönad moderator ser jag till att fördela frågorna så jämnt som möjligt). Hamnar jag på en buss bredvid en ytlig bekant och egentligen bara vill fortsätta läsa tar jag ändå automatiskt fram frågeformuläret. Bekanten får, gud förbjude, inte ha tråkigt. Bara tanken på att hen kommer att kliva av bussen och känna sig det minsta otillfredsställd skänker obehag. Att jag själv är helt utpumpad efteråt är mindre intressant. Kanske är det inte så konstigt att man som medelålders allt oftare finner sig längta efter ensamheten. Allt detta ansvar, under så många år!
Å, den som ändå vore begåvad med ett lojt ointresse för andra människors känslor! Jag kan i hemlighet avundsjukt betrakta dem som oreflekterat får andra att dansa kring sig själva. Var de sådana från början eller har samhället stöpt dem i denna så, för dem själva, tacksamma form? Och varför låg det på min lott att efterapa tidigare generationers kvinnor? Så hopplöst osjälvständigt!
För att få slut på eländet prövade jag nyss att köra kognitiv terapi med mig själv genom att inte underhålla en frustrerad pensionerad akademiker som ville föreläsa för mig under en tågresa. Jag fick pressa tillbaka min naturliga reflex att le och ställa följdfrågor, nickade i stället bara kort och tittade ut genom fönstret. Det sorgliga var att det krävdes dubbelt så mycket energi jämfört med mitt inövade beteende. Dessutom fick jag mig vid resans slut en aggressiv avskedsfras kastad i ansiktet, med betoning på varje stavelse: ”Hej då, Sara Kadefors!” Oklart om jag testar igen.
Sara Kadefors är författare och skriver böcker, film- och tv-manus för barn, unga och vuxna.
LÄS MER:"Varför luktar hela upplägget utpressning?"
LÄS MER:Allt jag slipper när barnen blir vuxna
Ser på: Amy Adams fascinerande ansikte (Sharp objects, HBO).
Gör: Rensar.
Läser: Romanerna om Patrick Melrose av Edward St Aubyn (efter alla andra).
