Min kompis hade ett låtsasjobb som var meningsfullt med arbetskompisar och lunch mitt på dagen och fasta tider.
Det var inte en riktig anställning utan ett jobb utan anställningsrättigheter. Han fick ut mindre i lön per månad än om han gått på socialbidrag. Även om det var ett låtsasjobb gjorde han något som var viktigt och behövdes. Samtidigt var det en åtgärd för en bättre statistik, värld och samhälle.
Sen röstades den nya budgeten igenom. Lite omstruktur.
Nu är min kompis arbetslös.
Han är svensk i medelåldern och har inget låtsasjobb längre, men hans liv är på riktigt. Han var på sitt låtsasjobb i fem och en halv månad. Han fick sluta precis innan deadline för att riskera att bli inlasad och kanske få en fast anställning.
Trots det hann han komma in i det och få arbetskamrater, måltidssnackvanor och en jobbkänsla. Det var på riktigt. Så det var nästan som att få sparken fast allt bara varit på låtsas. Politikerna bestämde indirekt över uppsägningen på samma sätt som när dom bestämde att han skulle börja jobba där från första början i en åtgärd för att motverka arbetslösheten.
Tråden i huvudet tar mig osökt till Franz Kafkas noveller och böcker, där huvudpersonen ofta är oskyldigt invecklad i en labyrint av problem som inte förutsetts.
Alla vill ha en meningsfullhet.
Hur ska vi se på medmänniskor i framtiden? Det är komplicerat att vara människa med alla papper som ska fyllas i.
En del av pappren hamnar i sin tur på Riksarkivet, i pärmar. Det var ju där min kompis hade sitt låtsasjobb. Javisst! Så var det.
Han dammade av pärmarna där i knappt ett halvår. Korridor upp och korridor ner. Oändliga rader med pärmar som behövde dammas av. Flera livstiders arbete.
Tänker på Kafka igen. I hans mest kända roman Processen är herr K anklagad. Huvudkaraktären försvarar sig till en början inför sig själv men vänjer sig vid tanken på att han är skyldig och bryts ner och får en dom som han aldrig får se.
Ett år efter domen hämtar dom honom. Herr K följer utan något motstånd med till sin egen avrättning. Klaustrofobiskt, komiskt, absurt och hemskt på samma gång.
Det är svårare att skratta i verkligheten när människor drabbas och fastnar i labyrinten. Jag har inget slut eller svar på hur det kommer gå för min kompis. Det samhälle vi en gång hade och kämpade oss till monteras ner. Reglerna görs om. Saker är på låtsas.
Pappren finns kvar i arkivet och behöver dammas av. Även så människosynen.
Carl-Einar Häckner är trollkarl, komiker och musiker. Nu är han ledig och slappar.
LÄS MER:Humor kan vara svårt att förklara
LÄS MER:Häckner: I drömmen knackar lokföraren på
Ser på: GOT och Billions och hockey som gick så bra. Frölunda is best.
Lyssnar på: Rockabilly och AC/DC-bootlegs på nätet. Bon Scott-eran. Världens bäste rocksångare.
Äter: Gärna husmanskost. Rejäl vanlig mat. Men i Berlin blir det alltid libanesiskt. Eller vietnamesiskt veganskt. Och italiensk husman.
