Coronan kryper närmare, människor jag träffat dör i sjukdomen, inte bara vänners föräldrar utan också folk i min egen unga ålder (!!!), och vad händer? Jag blir inte panikslagen, deprimerad eller hämndlysten. Nej, jag förvandlas i stället till någon jag hela livet tittat snett på: en kuddmänniska. Epitet ”kuddmänniska” beskriver en person (till nittionio procent kvinna), som ägnar en stor del av tiden utanför jobbet åt sitt hem. Någon som ofta ser till att matcha olika nyanser av beige (alternativt vitt eller grått) i soffa, mattor, plädar och, framför allt, kuddar. Någon som ibland, efter moget övervägande, bryter av med en sirligt blommönstrad kudde, en guldfärgad värmeljushållare på det ellipsformade bordet eller en orientaliskt inspirerad korgattiralj på golvet.
Det är i alla fall kuddarna som gjort mig mest misstänksam (och pläden på soffans armstöd). Kanske, har jag tänkt, är dessa mjuka, inställsamma ting inte bara en symbol för något världsfrånvänt utan också ett bevis på att något till varje pris måste döljas. Men tänk om det inte alls är det jag reagerar emot. Ponera att jag egentligen bara kämpat emot och försökt trycka ner den hängivna kuddmänniska jag hela tiden haft inom mig. Min kuddantipati sjönk i alla fall avsevärt under våren i takt med att coronan accelererade.
LÄS MER:Skavlan eller middag borta – ett enkelt val
Alltihop började med ett behov som jag inte visste fanns: att göra i ordning i arbetsrummet. Sängen bredvid skrivbordet behövde ett nytt överkast, inget snack om saken. När överkastfrågan (en historia i sig) var avklarad flyttades min fixering från överkastet till kuddarna. De gamla funkade inte alls, inget snack om saken. För att göra en lång historia kort fanns snart inte mycket tid för annat än att hitta de perfekta kuddarna. Att arbeta var det inte längre tal om. Det finns ju många variabler när det kommer till kuddar: kombinationer, mönster, storlek… På fredagskvällen peakade det totalt. Hela kvällen och en lång stund in på natten satt jag framför auktionssajter på nätet – för att fortsätta så fort jag vaknade nästa morgon. Jag hade nästan bestämt mig för att köra på Joseph Frank/Stig Lindberg-grejen, när en vän föraktfullt fnyste att det är en markering som inte går att ursäkta ens om man är från Landvetter (och därmed inte fattar hur mycket markering det är). Det var bara att börja om.
Jag har ingen aning om hur detta ska sluta. I skrivande stund har inga beslut tagits trots hundratals (skam!) bilder i mobilen. Ytterligare någon jag känner har lagts in på sjukhus för corona, själv kommer jag snart att få läggas in för en annan sjuka. För i stället för att sy förkläden till sjukhusets personal fortsätter jag att jaga den perfekta kudden. Vad är det jag vill dölja? Ingen aning. Jag ser i alla fall rubriken framför mig: ”Coronan gjorde henne till kuddmänniska”.
Sara Kadefors är författare och skriver för barn, unga och vuxna. Har skrivit manus till dramaserien "Dejta" som finns att se på SVT Play.
LÄS MER:Kanske har jag en koncentrationsstörning
Gör: Lösenord: kudde.
Tittar på: ”Robinson” på TV4. Går nästan varje dag! Oavbrutet underhållande.
Läser: Beate Grimsruds ”Jag föreslår att vi vaknar” – existentiellt om cancer istället för corona. Avledning.
LÄS MER:Kan man se cool ut i reakön?
