Varje måndag börjar med att jag frågar min kollega vilka middagar hon har varit på i helgen. Hon berättar glatt om bjudningarna som alltid varit flera sedan vi sågs på fredagen. Innan jul hade hon så många glöggtillställningar på schemat att hon fick tacka nej till några. En gång tyckte hon själv att det hade gått till överdrift, då de till och med haft gäster över på sen lunch. Jag som sällan gjort så mycket spännande lyssnar med stora öron och ser till att nämna de ytterst få middagar vi ändå går på.
Sanningen är att jag inte är något fan av långsittningar med rödvin längre och att jag undviker att bjuda hem folk; med åren blir jag allt mer orolig över att något ska skita sig med maten och att spontan-slänga fram en linssoppa finns inte. Jag väljer därmed att ”snälltolka” situationen och tänker att mitt luftiga schema beror på min egen oförmåga att ta initiativ. Ett annat alternativ till att man helt enkelt blivit tråkig är underskottet på släktingar. Jag får verkligen gå med håven för att fiska upp några – på gott och ont. En syrisk kvinna jag läste om hade förlorat femtio av sina släktingar i jordbävningen och det måste ju vara värre än att förlora sju.
Jag började nästan gråta för att jag blev så rädd för att det ska sluta så för mig också.
Det står i dagsläget klart att man aldrig borde ha lämnat sin landsända. Förr trodde man att det går att ersätta sitt gamla liv med ett annat, men så fungerar det ju inte. Nyare vänner har en tendens att försvinna, särskilt de som man umgås med när barnen var små. Hur kunde man inbilla sig att man var så nära? Hela gänget är i dag någon annanstans än i vårt kök och det är verkligen inte bara mitt fel. För att mota Olle i grind borde man förstås ha fixat en större familj.
När min kollega ska äta med sina närmaste är de tolv stycken runt bordet, men hon har också sett till att skilja sig och träffa en ny. Jag studerar fascinerat bilderna på alla barn och bonusbarn – med partners! – och kan inte låta bli att tänka på mina egna desperata familjemiddagar. Då den ena sonen bor utomlands är det till den andra vi sätter allt hopp. På söndagen gör vi långkok och skojar om hur nervöst det känns innan ”gästen” kommer. Jag läste nyligen om en känd jubilar som visade sig leva ensam och ha två vuxna barn – i USA. Jag började nästan gråta för att jag blev så rädd för att det ska sluta så för mig också.
Medveten om att det finns människor som är betydligt ensammare gör jag egna semlor (efter Roy Fares ansträngda recept) som jag minsann tänker hitta någon att bjuda på. Sonen annonserar att han har en lucka på två timmar under helgen i vilken han skulle kunna klämma in en semmelstund. Flickvännen har annat, så vi blir tre stycken på denna begivenhet. Att vi får två rejäla semlor var är bara lite av en tröst.
Lyssnar på: Zara Larssons nya ”Can’t tame her”. Hon får mig att också vilja ”party all night” under dessa tre minuter.
Gör: Hoppas på att operationen ska hjälpa mig med den hopplösa, hopplösa foten.
Ser på: Kämpar med ”The last of us” på HBO, då den pendlar mellan att vara extremt långtråkig och genialisk.
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
