Hur förändras man av flera år till havs, Liv Bryngelsson?

Hur kom ni på idén att ge er iväg på långsegling?

– Både min man och jag är båtmänniskor och har väl alltid vetat att vi någon gång ska segla långt. En kväll 2010 satt jag och slösurfade när jag plötsligt frågade Magnus: ”När ska vi ge oss iväg egentligen?” Då började vi räkna på hur lång tid det skulle ta att spara ihop de pengar som behövdes. Snart kom vi fram till ett datum – den 1 maj 2015. Och just den dagen åkte vi också.

Hur såg era liv ut när ni ­fattade beslutet?

– Vi hade hus, fasta jobb, barn i tonåren. Tid för avfärd handlade förstås också om barnen. De skulle fylla 21 och 23 år under 2015 och då kände vi att vi hade viss rätt att sparka ut dem.

Fanns det någon tvekan att överge den trygga tillvaron?

– Vi fick ju fråga oss om vi var redo att säga upp oss. Var vi verkligen beredda att städa toaletter eller jobba på McDonald’s när vi kom hem? Och det var vi. Sedan blev det aldrig så dramatiskt. När jag sa till min chef att jag skulle vara borta i tre och ett halvt år föreslog han att jag skulle ta tjänstledigt. Det var samma sak för Magnus.

Hur seglade ni?

– Först norrut mot Norge och Bergen. Där tog vi oss över mot Shetlandsöarna och satte sedan kurs söder­ut via Irländska sjön. Julen 2015 firades på Kanarieöarna. ­Sedan tog vi oss till Kap ­Verde, där vi korsade Atlanten och nådde Karibien. Längre hade vi inte tänkt.

Med tanke på er målmedvetenhet låter det överraskande oplanerat.

– Faktum är att vi inte kallar oss långseglare utan längeseglare. Vi ville stanna på ställen vi gillade och ha möjlighet att vara spontana. Så vi kajkade runt i Karibien länge. Sedan ner mot Sydamerika – Venezuela, Colombia, Panama. Därefter vände vi upp mot Jamaica och tog oss tillbaka till Karibien igen.

Hur väl stämde den dröm ni närde före avfärd överens med hur det blev?

– Väldigt väl. Vårt främsta mål var att få äga vår tid och det fick vi. Att varje dag kunna ställa oss frågan: ”Vad ska vi göra i dag då?” Och nästan varje dag kunna svara: ”Måste vi göra något i dag?” Nu låter det som om det bara var ett latmansliv men det var det verkligen inte. På en båt är det alltid något som går sönder och måste lagas. Och du måste alltid planera din rutt och se upp för dåligt väder.

Var ni någonsin rädda?

– Inte på grund av vädret, det finns så bra utrustning att man ofta vet vad som komma skall. Däremot seglade vi i pirattäta områden och hade båtar som kom upp jämsides med vår Nanny. Men inget hände, och jag tror faktiskt inte att det är så riskfyllt om man bara är lite klok.

”Före resan hade jag aldrig kunnat tänka mig att leva utan bil, men vad ska vi med bil till?”

I oktober kom ni tillbaka till Sverige. Vad är den vanligaste frågan ni fått sedan dess?

– ”Hur klarar ni av att vara hemma?” och ”Har ni bråkat mycket?” Svaret på den förs­ta är att det känns jättebra. Vi var ute så länge att vi kände oss klara. Jag längtade faktiskt tillbaka till jobbet. Och grälen… ja, vi bråkar inte mer på båten än vi gör hemma. Visst är det en liten yta men det finns också gott om egentid. Själv hann jag ju till och med skriva en bok.

Har din syn på livet förändrats tack vare resan?

– Jag värderar min tid mer än tidigare. I höstas sålde vi huset, just för att vi inte ville lägga tid på reparationer och gräsmatta. Nu bor vi i lägenhet i centrala Göteborg. Och före resan hade jag aldrig kunnat tänka mig att leva utan bil, men vad ska vi med bil till? Kollektivtrafiken tar oss överallt, dessutom i tid. Så är det inte i Karibien kan jag säga.

Den här helgen beger du och Magnus er till Båtmässan för att föreläsa om resan. Vad kommer ni att säga till de besökare som drömmer om att kasta loss?

– ”Bara gör det!” Det viktigaste är att man frågar sig varför man vill göra det. Så länge man gör det för sin egen skull, och inte för att någon annan vill, så tror jag att det blir riktigt bra.

LÄS MER:Jonas hittade lugnet på världshaven

Henrik Ekblom Ystén

tvadagar@gp.se