Humlen har verkligen kommit i ropet. Den blivit en allt mer en statusfylld smaksättare, framför allt av ipor och pale ales av amerikanskt snitt.
Och sådana stilar kräver mycket humle. Under bryggningen kan en dubbel-ipa svälja 20 gånger mer av det gröna guldet än en ljus lager. Den ökande efterfrågan på ipor och pale ales har skapat en humlebrist i världen.
Därmed har den aromatiska plantan blivit ett konkurrensmedel. Stora dryckesjättar som Anheuser-Busch Inbev blockerar gärna sina rivaler från tillgången på råvaror. Ett sätt att försöka kontrollera marknaden är att lägga beslag på så mycket humle som möjligt.
Annat var det förr. Då användes humle i öl på grund av dess konserverande egenskaper. Ölen var mycket viktig inom krigsmakten. Ute till sjöss kunde man inte hålla färskvattnet friskt - men ölen gick att dricka! Den både släckte törsten och gav ett näringstillskott.
Men det bryggdes inte bara öl av humlekottarna. De ansågs ha en rad läkande egenskaper och förutom att vara antiseptisk och urindrivande lär den ha varit bra för matsmältningen och motverkat mask i magen. Självaste Carl von Linné hävdade att humle upphävde tandvärk, buksmärtor och rödsot.
Men allt var inte frid och fröjd. Redan år 1694 varnade Göteborgs stadsläkare för biverkningar. Så klagade också många humleplockare över illamående och huvudvärk. Åtskilliga av dem fick astmatiska besvär medan kvinnorna kunde drabbas av menstruella störningar.
I dag vet vi att humle innehåller växtöstrogenet 8-prenylnaringnin, ett ämne som kemiskt liknar det kvinnliga könshormonet. Samtidigt har den gröna växten en lugnande och rogivande effekt.
Kort sagt är humlen en kraftfull växt. Men endast i färskt tillstånd.
Så om man blir trött och får skallebank efter att ha druckit öl beror det på helt andra saker.
LÄS MER:Högt och lågt i veckans öltips
LÄS MER:Ju längre namn desto godare öl?
