Det finns gott om ”nya” ställen i Söderhavet. Nya Guinea, Nya Zeeland, Nya Hebriderna med flera. Nya Kaledonien är latin för ”Nya Skottland”, men så särskilt mycket påminner inte öarna om sin europeiska namne. James Cook tyckte dock annorlunda när han siktade huvudön 1774, och sedan dess har det varit namnet på ögruppen.
Britterna visade dock inget större intresse för öarna, så när Frankrike gjorde anspråk på dem 1853 mötte det inte mycket motstånd. ”Nouvelle-Calédonie” användes under de första årtiondena främst som en straffkoloni, ungefär som britterna gjorde i Australien. Senare anlände franska nybyggare till ön, och snart hade de och de asiatiska kontraktsarbetarna blivit fler än ursprungsbefolkningen, som kallas kanaker. De är melanesier och närbesläktade med invånarna på Nya Guinea, Salomonöarna, Fiji och Vanuatu. Fransmännen som lever på Nya Kaledonien i dag kallas antingen kaldocher eller métropolitains. De förra har bott på Nya Kaledonien i generationer medan de senare är födda i Frankrike.
Självständighet i sikte
De senaste decennierna har frågan om Nya Kaledoniens självständighet stötts och blötts många gånger. Men snart ska frågan till slut avgöras. Den 4 november hålls en folkomröstning i frågan; blir det ett ja kanske också nationens namn ändras. Republiken Kanak har föreslagits.
Komplex kultur
Kanakerna är dock inte en homogen grupp; på huvudön Grande Terre finns närmare 30 olika språk och dialekter. Kulturen är komplex och kretsar kring ”la cotume”, vilket är ritualer och sociala koder inom och mellan olika klaner. Även om många kanaker i viss mån lever västerländskt gör sig de gamla traditionerna påminda vid större livshändelser som födslar, bröllop och begravningar.
Ett utmärkt sätt att lära sig om kanakerna är att besöka kulturcentret Tjibaou i huvudstaden Nouméa. Här finns en mängd målningar, skulpturer och foton som illustrerar deras historia.
Nouméa, med knappt 100 000 invånare, har annars inga direkta sevärdheter men närheten till havet gör den ändå värd att besöka. Ett utflyktstips är att ta båten till Îlot Maître, en liten holme några kilometer från staden. Ön har fina stränder och är populär bland kitesurfare. Har du pengar över finns också lyxigt boende i en slags ”hyddor” som nås via bryggor.
Båtutflykt till idyllisk ö
Knappt 15 mil öster om Nouméa ligger ön Île des Pins. Om du vill göra en kortare båtresa är det här stället att styra kosan mot. Färjorna går dagligen och är ett perfekt sätt att uppleva det turkosblå Söderhavet på.
Själva ön utforskas bäst med cykel. De flesta boenden hyr ut cyklar, och en dag räcker för att se det mesta. Lägg in ett stopp i Vao, huvudbyn, för en titt på kyrkan och marknaden.
På östkusten finns La Piscine Naturelle, en naturlig simbassäng skyddad av ett korallrev och småholmar. En mer klaustrofobisk upplevelse är öns två grottsystem, Grotte de la Reine Hortense och Grotte de la Troisième. Blir det för varmt finns en handfull stränder att välja mellan. Passa på och njut, Île des Pins är ett ställe för total nedvarvning.
Påminner om Australien
Södra delen av Grand Terre liknar ingen annan del av Nya Kaledonien. Här är klimatet torrt, och landskapet med sin röda jord påminner om Australien ett par hundra mil sydost.
Inget passar väl då bättre än att utforska området med australiern Hamish Inall, en medelålders man med skotska rötter.
– Jag visste faktiskt inte att Kaledonien är det romerska namnet på Skottland förrän jag började planera resan, säger Hamish, som till vardags är lärare i Sydney.
Egen bil är bästa sättet att upptäcka den här smått surrealistiska delen av Nya Kaledonien. Vägarna är smala och trafiken befriande gles. Hamish tycker sig vara i Australiens röda inre när vi åker in i nationalparken Rivière Bleu, Blå floden. Efter ett tag dyker en sjö upp, Lac de Yaté, som egentligen är en ren uppdämning av floden. I en del av sjön sticker en skog av döda kaoriträd upp ur vattnet; en syn som för tankarna till en science fiction-film.
Vackra vattenfall hänför
Längre åt sydost domineras landskapet av buskar, men även här är det vatten som hänför besökaren. Chutes de la Madeleine är ett änglalikt vattenfall, något av en motsats till den döda skogen i Rivière Bleu.
– What a beauty, är Hamish kommentar innan han, som det senare visar sig, olagligen kastar sig i floden uppströms fallet.
Det allra bästa till sist. I nordöstra Grande Terre, strax söder om byn Hienghène, ligger viken Léwé med sina mäktiga, tvärbranta klippformationer som fond. Många paddlar dit för ett grodperspektiv, andra styr kosan till en klippformation ute i havet, Poule couveuse. Bägge är lika mäktiga.
Îlot Hienga, en mil ut i havet, är i längsta laget att paddla till. De går dock utflyktsbåtar, och en tur till denna obebodda Robinson Kruse-ö är värd varenda krona. Ett paradis i miniformat.
Fakta / Nya Kaledonien
Land: Ögrupp i Melanesien, i sydvästra Stilla havet. Är i dagsläget franskt område, men den 4 november 2018 hålls folkomröstning om huruvida området i stället ska bli en självständig stat.
Invånare: Cirka 280 600 (2018). Befolkningen består (2010) till 40 procent av melanesier (kanaker), knappt 30 procent européer samt stora grupper från Wallis- och Futunaöarna, Indonesien, Tahiti och Vietnam.
Tidsskillnad: + 9 timmar.
Valuta: CFP-franc.
Geografi: Nya Kaledonien är beläget cirka 1 200 km öster om Australien. Huvudön Grande Terre, med huvudstaden Nouméa, är en långsträckt, bergig ö, som är 400 km lång, når 1 628 meter över havet (Mont Panié) och är omgiven av världens näst längsta korallrev. Några ögrupper och öar i närheten, bland annat Loyautéöarna, Béleparkipelagen och Île des Pins, hör också till territoriet.
Bästa tiden: Nya Kaledonien har i huvudsak ett subtropiskt klimat, med en medeltemperatur på 23 grader året runt. Det är en varm och fuktig period från november till mars, och en svalare och torr period från juni till augusti. Den populäraste tiden att resa dit är mellan de båda perioderna, från september till december. Då är det inte alltför varmt och regnar mindre.
Källa: Nationalencyklopedin, ne.se.
