Arbetet går i de saktmodigas tecken; som om fågelsång, blommor, och vindens sus vävs in mellan varptrådarna. Allt görs med vana och varsamma fingrar – gärna till ljudet av klassisk musik från den lilla radioapparaten som står inställd på P2.
Vi befinner oss i Glafsereds gård, i Målsryd, utanför Borås. Äldsta stugan, på den stora tomten, är från 1600-talet. Vid entrén står resliga askar envist på parad; blommor, småfåglar och därtill insekter. Runtom alltihopa; högrest skog. Det är här som Gullvi Heed har sin alldeles egen skattkista till inspiration.
– Vi bestämde oss på stubben när vi hittade det här stället av en slump, för 33 år sedan. Vi har inte gjort mycket mer än att dra in vatten och avlopp och skaffat ett tyst kylskåp i köket, berättar Gullvi Heed.
I vardagsrumssoffan ligger yllekuddar i jacquardväv och i fönstren i storstugan hänger skira vita bomullsgardiner. Trägolvet är täckt av hennes handvävda mattor. Sammantaget mäter de 37 meter.
– Folk tror att mina mattor är slumpartat gjorda, men jag har ritat upp varenda blomma på rutat papper. Jag ritar trådarna, jag numrerar både blommor och trasor. Det är väldigt mycket förarbete, som kompletteras under mattans gång. Man ska inte tro att man kommer ihåg hur det ska vara. Det gör man inte, säger Gullvi och tar upp nystan ur en korg som är tänkta till mattan ”Drömmen om Elin”.
Nyckelordet är tålamod
Hennes arbetssätt stavas tålamod.
– Det har jag mycket. Bara resultatet blir bra. Jag har alltid ett mål, men kan ändra mig under gång, förklarar Gullvi.
På vinden i boningshuset finns det stora trasförrådet sorterat i färger per plastlåda. Folk i trakten och väverskor kommer förbi Gullvi med jeans, pyjamasar, rockar. Återvinning av högsta grad – precis som man gjorde förr i tiden.
– Jag trodde aldrig att jag skulle syssla med trasmattor över huvud taget. När jag hörde ordet trasmatta tänkte jag först: 70-tal, tjocka mattor med dubbla trasor och 30-rörssked, minns Gullvi, som tidigt kände att hon ville göra något annat, något eget.
Stipendium la grunden
Så föll det sig så att hon fick ett stipendium att sjunka ned i trasmattans historia och tillgång till Nordiska museets arkiv. Här fanns en skatt av kvinnokraft invävt i de vackraste trasmattor, de flesta med arbetade avslut. Så hon blev fast. Det var 1994. Året efter hade hon sina mattor med i en utställning på Nordiska museet.
– Så mycket fint kvinnor vävde förr, av redan förbrukat. Det hade ingen hög status, men det fascinerar mig fortfarande. Dessa kvinnor är en förebild. Jag har väl dragit ett strå till stacken, säger Gullvi blygsamt.
Hon började på Textilinstitutet i Borås vid 28 års ålder, därefter Vävskolan i samma stad. På Textilinstitutet lärde hon sig mönsterdesign för textilindustrin bland annat. Det har gått nästan 50 år sedan dess, men sin nyfikenhet har hon bevarat.
– Det har tagit lång tid att komma hit, säger hon och stryker varsamt handen över en svart matta med halminslag, som för minnet till risfältarbetares enkla arbetskläder i Asien.
Tidsödande vävteknik
Svart tyg är det enda hon färgar i maskin, alltid av bomull men gärna med olika tygstrukturer.
Själva vävtekniken är kvistig, pillig och därmed tidsödande.
– Från början tyckte jag att, ju fler komplicerade bindningar, ju fler skaft och trampor, ju roligare blev det. Nu orkar jag inte trampa 16 skaft längre. Nu sitter jag med två trampor och är nöjd med det, men jag har stor lust att satsa på det som jag håller på med nu. Sen har jag tankar på orientaliska mönster. Jag funderar på att göra en matta med en bård och mönster inuti, lite som en orientalisk äkta matta, säger Gullvi Heed som har massor av oprövade idéer på lager.
Gullvi Heed
Ålder: 76 år.
Bor: I Målsryd utanför Borås.
Familj: Man, och två barn och tre barnbarn.
Intressen: Litteratur, natur, kulturvård, resor.
