Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Tomas Sjödin konstaterar i sin helgkrönika att de flesta drömmar vi har faktiskt går att förverkliga. Bild: Annelie Karlsson, Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin konstaterar i sin helgkrönika att de flesta drömmar vi har faktiskt går att förverkliga. Bild: Annelie Karlsson, Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Tomas Sjödin: Vi drömmer om det vi redan har

Helgkrönikören Tomas Sjödins förra arbetsvecka inleddes med att han tillsammans med sina kollegor funderade över vad de skulle göra om det stod klart att de bara hade ett år kvar att leva.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Att arbeta i en kyrka är på ett sätt som att ha vilket annat jobb som helst. Tider att passa, budget att hålla och mål att uppnå. På ett annat sätt liknar det inget annat arbete. Vi kollegor börjar till exempel alla våra arbetsveckor med gemensam bön. Bara en sådan sak. Vi ber för den vecka som kommer, för varandra, för alla människor vi ska möta och alla uppgifter som ska utföras. Sådant vi vet om på förhand och sådant som dyker upp utan förvarning. Förra veckan inleddes med att en av våra kollegor, Sture, bad oss att en kort stund fundera över vad vi skulle göra om det stod klart att vi hade ett år kvar att leva?

Det var spännande att höra när alla med några få meningar satte ord på det som de fann viktigast om livstiden plötsligt skulle bli begränsad, (vilket den ju egentligen alltid är).

Några ville ge sig ut på långa resor, någon ville gå ner i arbetstid och vara hemma mer, någon ville ägna sig mer åt en älskad fritidssyssla. Men det genomgående svaret från nästan alla var något i stil med att ägna mer tid åt familjen och vännerna, ta det lite lugnare, sortera bort en massa mindre viktiga uppdrag för att i stället satsa på de nära relationerna. Ungefär så. Och så slog det mig att nittio procent av de drömmar vi formulerade var möjliga att förverkliga utan minsta fördröjning. I dag, till och med.

Det blev en nyttig morgon, för mig personligen därför att den fick mig att än mer uppskatta det jag redan har, skogen bakom vårt hus, de människor jag håller av mest, fåglarna vid fågelbordet, de vardagliga arbetsuppgifterna, att få finnas med i de svåraste ögonblicken av människors liv. Sitta någon timme ibland hos en människa som har svårt att få dagarna att gå, och i största allmänhet harva på med det som blev mig givet. När allt ställs på sin spets är det just det man skattar allra mest.

Påfallande ofta är det viktigaste samma sak som det vanligaste. Inte alltid, men väldigt ofta. Man kan fundera över varför vi så lätt förlorar det perspektivet? Den goda närsyntheten. Inte sällan läser man skildringar av människor som efter ett sjukdomsbesked eller en tragisk händelse äntligen börjar leva det liv de velat leva men av något skäl skjutit framför sig. Varför vi uppenbarligen behöver få något slags stoppsignal för att fatta beslut och handla i vår längtans riktning? Som att livet måste gå sönder för att man ska fatta livet handlar om?

Kanske är svaret ganska enkelt: När allt rullar på skjuter man lätt det man vet är skatten i tillvaron till i morgon. Problemet med i morgon är att den blir i dag innan man ens hunnit blinka.

Så vad blir summan av kardemumman? Kanske att satsa på att börja ha det man drömmer om i stället för att drömma om det man redan har.