Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Tomas Sjödin: Svampetik och caffè sospeso

Pastorn Tomas Sjödin har blivit målstyrd av kantareller. ”Man vet att man borde lämna dem på tillväxt, ändå tänker man: Om jag inte tar dem så kommer ju någon annan och gör det.”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Skogen är som bäst när man gästar den utan att ha ett ärende, men efter att de första bilderna på sommarkantareller dök upp i tidningen hamnade jag i den märkliga centrifugalkraft som nästan bara svamp kan skapa. Man blir målstyrd. Man måste ut.

Jag undrar om det finns något så hemligt som ett svampställe? Det mesta i våra liv delar vi gärna med oss av, men när det kommer till svampställen är det helt accepterat att man på frågan om var all svamp hittades, svara ”i skogen”. Bara vid ett par tillfällen har jag varit med om att någon har sagt att de mer än gärna visar vägen till sina ställen. Sådana människor måste vara snudd på helgon.

Eftersom lejonparten av oss ännu inte nått dit i vår mognad, gäller det därför att göra svampturen smart och med stil så att ingen kommer efter och tar våra ställen. Här är mina bästa tips: Göm din påse i fickan eller i en ryggsäck. Möter du någon, antyd inte med ett ljud vad du har för ärende utan säg något i stil med ”lämplig dag för en promenad”, det verkar inte det minsta misstänkt. När du skall vika av från vägen till ”ditt” ställe så se dig om och är kusten klar gör omgrupperingen så snabbt att ingen ser var du gick in. Skulle någon komma precis då, småvissla och låtsas som att du bara skulle skrapa lite lera av stöveln.

Väl framme där en backe blinkar gult kommer den frestelse som prövar halten i ens etik mer än nästan någon annan situation jag känner till. Den rör de små svamparna, de som är som knappar och naturligtvis borde få stå kvar, växa till sig och bli stora härliga kantareller. Man vet att man borde lämna dem på tillväxt, ändå tänker man: Om jag inte tar dem så kommer ju någon annan och gör det.

Det är just detta ”någon annan” som är utmaningen, eller rättare sagt att man inte inser att man själv är denne ”någon annan” redan i morgon.

Skogen blir nu en skola, en lektionssal, den rymmer inte en kotte om vilken man kan säga din eller min. Skogen tillhör oss i samma grad som vi tillhör den. Så även om man inser att det går att leva utan den ynkedom till kantarelltoast man skulle kunna få till av knapparna, så slår Karl-Bertil-Jonsson-instinkten till, den som fick hans pappa att härskna när sonen gett bort en tändstickstavla till en behövande, en tavla som pappan ändå inte vill ha och han utbrister i de bekanta orden: ”Ha och ha! Den var ju min!”

Med risk att låta djupsinnigare än vad jag är så gick jag några dagar i skogen och tänkte på uttrycket ”någon annan”. I kaffebarer världen över praktiseras något som har många namn; suspended coffe, caffè sospeso och kaffe för den andre. Det är en kopp kaffe som köps i förväg till någon behövande som kommer efter och inte kan betala. En anonym handling av givmildhet. Tanken är att det alltid kommer någon annan efter och att det skapar en chans till att dra igång en kedja av välvilja. En avgörande tanke på kaffebaren, i skogen och som tillfällig gäst på en blödande planet.