Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Tomas Sjödin, lördagskrönikör.

Tomas Sjödin: "Små lappar med hopp"

KRÖNIKA: Tomas Sjödin fick en liten hopknycklad lapp i sin hand - det blev den hoppingivande utgångspunkten för hans lördagskrönika.

I veckan kom det fram en vänlig medmänniska och stack en liten hopknycklad lapp i min hand. Jag gillar lappar, små pappersbitar där någon skrivit något man anser värt att lämna ifrån sig till någon annan. Det som står på de där lapparna är ofta ett koncentrat av ett livs erfarenheter, sådant som man måste ha varit med om för att kunna säga utan att det blir ytligt. Mycket av det jag skrivit genom åren, och fått tacksamhet för, har jag i själva verket fått av mina läsare och åhörare, ett faktum som bekräftar de urgamla orden om att vi inte har något som inte blir oss givet. Och det är en vacker tanke, att vi alla bara ger vidare till någon som ger vidare, i en rörelse som ingen har kontroll eller makt över. Den pågår under ytan och den hittar sina egna vägar på ett sätt som ingen skulle kunna räkna ut. På just denna lapp stod det: 
"Everything is going to be ok at the end, and if it’s not – it’s not the end"

Jag tog lappen som en välkommen hälsning in i den känslosamma helg som nu omger oss. Det är höst och trädens färger skiftar i tusen brinnande nyanser och det är ljus överallt och det vore ju så bedövande vackert om det inte vore för en enda sak: Att det också är tomt. Alla som mist någon vet, och jag tycker att det känns som nästan alla, på något sätt, hör till den gruppen. Alla vi som vanligtvis möts på bussen och på ICA möts nu på kyrkogården. Det vi har gemensamt är att någon fattas oss, vi delar tomrummet i tillvaron, det tomrum som aldrig kan fyllas av något annat. 

Men kan allting bli okej? Jag vet inte, men jag vill tro det. I början när man just har förlorat någon vill man inte att det skall bli okej, man vill bara ha tillbaka den man mist. Man vill vakna upp och inse att alltsammans var en mardröm, och sedan dra på sig raggsockorna och tassa upp i köket, gå och koka kaffe och lyssna på Ekot och inse allting är som vanligt. Men det är inte det. Och det blir aldrig det. Men vi måste också få berätta det andra för varandra, det man i början inte orkar höra, att det blir bättre med tiden, att det andra får tillbaka sina färger igen. Men hur säger man att det kan bli bra igen, utan att låta som en optimistkonsult? 

Jag tror på kraften i det lilla. Att dela det vi har. Man kan göra det på så många sätt. Med ord eller utan, med en liten varm blick som säger att man finns där, eller en hand som nuddar vid den andres hand. Vi kan sticka lappar i varandras händer, lappar där vi skriver det mest hoppfulla vi har att ge. Sedan kan man hänga upp dem på sitt kylskåp och titta på dem där de hänger bland fotografier och kom-ihåg-lappar och tandläkartider.  
Jag hänger veckans lapp där. Mitt i allt motsägelsefullt. Gör det för att jag kände att det bakom orden löpte en lång och slingrig berättelse som jag inte vet det minsta om, men som rymdes i hennes handslag och hennes blick: "Everything is going to be ok at the end, and if not – it’s not the end".

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.