”Att vakna med gott samvete är en underskattad njutning” brukar min norske kamrat Per Arne säga. Det är sant och klokt och ändå går det darriga samvetet inte helt att hålla på avstånd. Det hör tydligen inte till människans konstitution att vara prick-, kvist-, och sprickfri och därför känner man sig skyldig ibland. Både när man har skäl till det och när det är andras skuld man tagit på sig. Jag tror dessutom att det rådande samhällsklimatet förstärker det oroliga samvetet. Så mycket offentligt fokus läggs på att hitta fel, oegentligheter och syndabockar. Av det skälet ransonerar jag kraftigt med intaget av nyheter. Särskilt på morgonen. Jag anser att jag inte behöver veta allt om alla som fifflar, smiter, luras och lever på andras tillgångar. Det är illa nog som det är. Det är naturligtvis viktigt att någon synar makthavare och förtroendevalda i sömmarna, men frågan om det finns någon som gjort något fel har i mitt tycke hamnat alldeles för högt på agendan. Detta för att det vi söker, det vi fokuserar på, skapar ett klimat. Det felsökande samhället gör oss lite nervösa fast vi ofta saknar skäl att vara det. Den första tanken när det dimper ner ett brev som det står Skatteverket på är att man tänker att man missat något och att det kommer stå en dyrt. Oftast är det inte fallet. Samma sak gäller i ett hem. Där alltför mycket intresse riktas på tillkortakommanden, misstag och slarv uppstår samma nervösa stämning. Man blir så rädd för att göra fel så det blockerar möjligheterna och glädjen i att göra rätt. Det finns en viktigare fråga att fokusera på och det är: Finns det någon som har gjort något rätt? Att se, uppmärksamma och ibland fira goda ambitioner, väl utförda uppgifter och betydelsefulla bidrag skapar också det ett klimat. Ett annat. Ett varmare och mer kreativt. Att prata mer om det som fungerar bra än det som fungerar dåligt framstår möjligen som lite väl gulligt, som att det skulle ha mindre med verkligheten att göra än felsökande, men verkligheten är en mångfacetterad historia och delvis skapas den av vårt sätt att tänka om och möta varandra. Därför tror jag att det är en samhällsbyggande och samhällsfrämjande handling att varje dag öva sig i att aktivt söka och uppmärksamma det goda. I ett av de gladare breven i Nya testamentet uppmanas vi att ta fasta på det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm. ”Tänk på allt sådant” står det. Jag tror mer och mer på kraften i denna medvetna inriktning av sinnet. Detta av två skäl. Dels för att ingen av oss håller måttet, alla faller igenom ibland och dels för att rätt-sökandet skapar ett klimat där det blir lättare att undvika felsteg och misstag. En sådan klimatförändring har vi alla glädje av.
