Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
"Det är som att plötsligt ta ett djupt andetag och känna sin inre människa syresatt och levande" beskriver Tomas Sjödin känslan när en ihållande huvudvärk äntligen försvinner. Bild: Jessica Gow, Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Tomas Sjödin: När huvudvärken släpper liknar det en andlig upplevelse

"Alla de miljontals människor som kämpar med någon form av kronisk huvudvärk vet att när spännbandet runt panna och tinningar äntligen släpper så liknar det mest en andlig upplevelse", skriver Tomas Sjödin i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Någonstans mellan hägg och syren svängde en av våra vänner förbi hemma hos oss. Han hade hakat upp sig på uttrycket ”hänryckningens tid”, som pingsttiden ibland kallas.

”Hur är man när man är hänryckt?", undrade han nu. Jag skulle precis försöka formulera något som lät klokt och djupt, men tänkte tydligen några sekunder för länge. För hustrun, som hörde oss från ett angränsande rum, stack blixtsnabbt in huvudet i köket, pekade på mig och sa: ”Det är sådan som han där är, när han inte har migrän”.

Bättre kan det knappast sägas. Alla de miljontals människor som kämpar med någon form av kronisk huvudvärk vet att när spännbandet runt panna och tinningar äntligen släpper så liknar det mest en andlig upplevelse. Man byter liksom rum, livet får tillbaka sina färger, man blir sugen på mat och musiken börjar låta vackert igen. Det är som att plötsligt ta ett djupt andetag och känna sin inre människa syresatt och levande.

Jag gillar att det finns erfarenheter som bryter sig ur det vanliga och kontrollerade och gäspande och liksom tänder eld på livet, att det plötsliga händer och man får smaka starkare krafter än de egna. Det blåser till i stiltjen och man blir plötsligt lite euforisk. Eller just hänryckt. Ordet hänryckning är släkt med ordet extas och betyder ungefär att man rycks in i ett annat läge. I Bibelns skildring av pingsten i Jerusalem blir den där lägesförändringen nästan övertydlig: Det kokar under alla grytor, lagom lyser med sin frånvaro, de församlade fångas av en stormvind och språkliga och mänskliga begränsningar sprängs i tusen bitar. Kyrkans födelsedag präglades av en hänryckning som vi fortfarande pratar om.

Detta, att bli genomblåst av andens vind, gjorde dessa människor så glada att de, den tidiga timmen till trots, blev beskyllda för att ha druckit sig berusade av halvjäst vin. Men de var inte berusade. De var bara glada. Det är inte förbjudet att vara det.

Pingsthelgen har sedan snart femton år tillbaka blivit kortare, annandag pingst har blivit annandag jobb men denna pingstafton påminner jag om att är vi just nu firar den helg som slår fast att man aldrig ska stänga dörren mot det oväntade, det som spränger förnuftets begränsningar. Men den berättar också det andra, det som rör alla sorters dagar: Det går an att ta ett djupt Livets Ande-tag, andas ut sin oro och andas in frid som man inte själv kan uppamma genom positivt tänkande. Pingsten är den helige andes högtid, en personlig kraft vars andranamn är något så vackert som ”Hjälparen”.

Och ibland, när allt låser sig och stressen växer som ett tidvatten, brukar jag säga till mina kolleger på jobbet: ”Nu tar vi ett djupt andetag”. Och det är märkligt vad mycket som kan rymmas och frigöras inom en i en lång in- och utandning.

”Hur är man när man är hänryckt?”

”Det är sådan som han där är när han inte har migrän”.