Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

”Att återvända till sina minnen, eller rester av minnen, är inte blott och bart nostalgi, det är också att lyssna till sina känslor på ett sätt man inte gör när man drömmer”, skriver Tomas Sjödin i sin helgkrönika. Bild: TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Tomas Sjödin: Mellan minnen och drömmar

”Det viktiga inte är att man förstår allt, men att man känner igen melodin och rytmen.” Tomas Sjödin skriver i sin helgkrönika om våra minnen som vaknar när allt är stilla, som är ett sätt att lyssna till sina känslor, en vaggvisa med en bekant rytm och melodi.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vi lever våra liv på den smala kustremsa som löper mellan minnen och drömmar. Drömmarna har en viktig funktion som något att sträcka sig och växa mot, medan minnena hanterar det liv som blev. Segrar och sår. Det vi hoppades på och det vi fruktade. Och på något märkvärdigt sätt är det som att våra minnen blir särskilt tydliga eller påträngande i viloläge, som under en semester eller en längre ledighet. Så mycket kommer tillbaka. Minnen vaknar när det stillnar.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I inledningen till Tara Westovers roman ”Allt jag fått lära mig”, citeras Virginia Woolfs klassiska rader: ”Det förflutna är vackert eftersom man aldrig är medveten om en känsla under tiden. Den utvidgas senare, och därför har vi inte fullständiga känslor om nuet, bara om det förflutna.”

Även om själva boken inte hade varit så hoppfull, rolig, skakande och vacker som den är, så hade det nästan räckt för mig med de raderna. Att återvända till sina minnen, eller rester av minnen, är inte blott och bart nostalgi, det är också att lyssna till sina känslor på ett sätt man inte gör när man drömmer. Drömmar är segel. Minnen är roder.

Den här sommaren har jag levt mycket i mina minnen. Kanske har det att göra med att jag passerat 60-årsstrecket eller att min mamma gick ur tiden i vinter och att vi gått igenom alla saker efter henne, eller att jag bara i största allmänhet blivit mer sentimental? Eller så är det just det som Woolf skriver, att minnena är rymligare än nuet, att minnen mognar med tiden på ett sätt som det ofta överskattade nuet inte haft chansen att göra.

Min slutsats är enkel, egentligen bara att vi skulle ha så mycket att vinna på att prata lite mer med varandra om våra minnen. Minnen behöver inte vara märkvärdiga eller dramatiska. Det viktiga är att de är våra. Våra, i all sin vanlighet: stigarna vi utforskade, lekarna vi lekte och människorna vi mötte.

Minnen är känslor och känslor är kunskap. Detta har människan vetat sedan urminnes tider. Ett av de vanligare uttrycken i Nya testamentet är inte förvånande ”Kom ihåg!”. Vi uppmanas att komma ihåg de små och stora underverk som kantat vår livsväg, att aldrig glömma de tillfällen då livet, bortom vår egen förskyllan, tog en oväntad och räddande riktning. En av de vackraste anteckningar om detta finns i ett brev från en nu åldrad man till en ung: ”Jag minns dina tårar”. Som att den gamle ur ett gemensamt minne av något som då frambringade gråt, sätter siktet mot framtiden: ” Jag längtar efter att få se dig igen för att fyllas av glädje”, fortsätter meningen i hans brev. Förunderligt, som att våra minnen binder ihop vårt förflutna och vår framtid, att vi minns framåt.

Och väl medveten om att det bor mycket sorg runt förlorade minnesfunktioner och blekta minnesbilder så tror jag att vi ska fortsätta fråga varandra ”Minns du?”, och fortsätta säga varandra att vi inte glömt. Och där det behövs, samla ihop skärvor av minnen till bekanta berättelser. Det viktiga är inte att man förstår allt, men att man känner igen melodin och rytmen.

Som med vaggvisor ungefär, så bekanta att man inte vill eller behöver kämpa emot.

LÄS MER: Tomas Sjödin: Livet i halvskuggans viskningar

LÄS MER: Tomas Sjödin: "Sedan kommer sällan"

LÄS MER: Tomas Sjödin: "Modet att stå kvar"