Tomas Sjödin, lördagskrönikör.
Tomas Sjödin, lördagskrönikör.

Tomas Sjödin: "Maten är klar"

KRÖNIKA: Tomas Sjödin lyssnade på ett föredrag när han plötsligt och oväntat föll i gråt.

ANNONS
|

En amerikansk tidskrift bad sina läsare att skicka in den mening de tyckte var den mest tröstande, den de helst ville och behövde höra. Det kom in tusentals svar. De tre som hamnade högst upp på listan var:

1. Jag älskar dig

2. Jag förlåter dig

3. Maten är klar

Jag hörde detta i ett föredrag av missionären och författaren Mark Rutland och jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände med mig vid just denna punkt i hans glimrande föredrag, mer än att det brast för mig. Rutland lämnade sitt förannonserade ämne och talade i stället om brustenhet, om den andliga och mänskliga mognad som inte går från framgång till framgång utan tar vägen genom sår och förkrosselse. Det han talade om var så genomlevt och genomlyst att det var omöjligt att värja sig. När han kom till resultatet av undersökningen om de mest tröstande meningarna föll jag i gråt. Dels därför att jag kände att så mycket av mitt eget liv och min egen tro rymdes där; i behovet att vara älskad och förlåten, men jag rördes också över att en så vardaglig mening som ”maten är klar” hamnar så högt upp när vi ska lista de tröstande orden. Och jag tror att reaktionen är symptomatisk. Tröst är inte främst att säga de rätta orden, det är minst lika mycket en fråga om att bjuda sammanhang som bryter ensamhet. Matbordet kan mycket väl bli en sådan plats.

ANNONS

Det klagas över att all elektronisk utrustning gör att vi lever parallella liv, att vi pratar allt mindre ansikte mot ansikte. Så är det säkert, och kanske är det återupprättandet av så självklara saker som att sitta ner, äta tillsammans, se varandra i ögonen och prata som är våra starkaste vapen i kampen om den tröstande samvaron. Den gemensamma måltiden har i alla tider varit själva kittet i familje- och vänskapsrelationer. Begreppet familj definieras för övrigt i många kulturer som ”de som äter tillsammans”. Måltider är som magneter, de drar oss till varandra och lockar fram oss ur våra roller. Det är därför det är så besvärande att äta med någon som man inte är sams med. Om omvänt, vägen tillbaka till kärlek och förlåtelse kan börja med något så alldagligt som att någon ropar ”maten är klar”.

Mitt eget liv går vissa perioder alldeles för fort, en åkomma jag delar med många. Risken är stor att man under sådana perioder obemärkt drar med sig det höga tempot till det dukade bordet. Jag har kommit på mig själv med att ha haft gäster som jag knappt hunnit prata med på en hel kväll. Man stökar i köket när de kommer. Man äter förrätt och så snart den är klar bär man ut porslinet och lägger en sista hand vid varmrätten. Efter maten dukas det ut och så är det dags att sätta på kaffet. Och plötsligt upptäcker man att kvällen gått. Någon börjar tala om att ”tänka på refrängen”.

ANNONS

Vi har ätit tillsammans men vi har knappast delat en måltid. Och därmed har vi missat det tröstande.

Tomas Sjödin
TEXT
Tomas Sjödin
ANNONS