Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Tomas Sjödin, lördagskrönikör.

Tomas Sjödin: "Mötas under stjärnhimlen"

Lördagskrönikören Tomas Sjödin berättar att han blivit överöst av respons efter att ha varit "Vinterpratare" i P1.

Jag pratade om ljuset i Sveriges Radios program ”Vinter” i mellandagarna och har sedan dess fått ta emot en obeskrivligt vacker ström av ljusberättelser från medmänniskor i en värld som ofta beskrivs som mörk. 
Skälet är enkelt: Mörker föder mörker och ljus lockar fram mer ljus. Och fortfarande, nästan en månad senare, kommer det varje dag något litet ljusbloss från er ljusletare och ljusbärare, alla ni gör vårt samhälle till vad det är. Jag har fått berättelser om naturfenomen och märkliga sken men också om tillfällen när de små, vardagliga handlingarna tvingat mörkret på flykten och haft en alldeles avgörande betydelse för utgången av en händelse, en dag och till och med ett liv. Så kraftfullt är det, ljuset.
Ett samhälle byggs inte främst av infrastruktur. Det är det som finns mellan hus och gator och parkeringsplatser, mellan köksöar och soffgrupper, mellan de människor som äter frukost vid samma bord som livet vibrerar. Det är där det växer och det är där det ibland förkrymps och ger upp, i det som kallas för det mellanmänskliga. Allt det vi tänker på som vardagligt och självklart men som ofta är det som håller mörkret på avstånd och hindrar vår värld från att implodera. 

Därför vill jag hedra alla er medvandrare som går upp ur era sängar på morgonen och brer era smörgåsar i tystnad och vägrar att ge upp. Och alla ni som ligger kvar därför att kraften är slut, eller modet, men som trots det tar en dag till. Berätta att det lyser från er som väntar i vintermörkret på att bussen skall komma och som drömmer om en lång solresa som kanske aldrig ens kan bli av. Ibland räcker det med att drömma för att det skall ljusna.
Jag vill rikta en ljusstråle mot er, alla ni som går till jobbet, som fyller i era rapporter, timlistor och bokslut, som värmer era lunchlådor i mikrovågsugnen, som fortsätter på eftermiddagen och är så trötta när ni går hem att ni inte orkar så mycket mer än att göra kväll. 

Alla ni som får springa ut ur sammanträden för att hinna hämta era barn i tid, och ni som aldrig fick några barn att hämta. 
Alla ni som skickar era små, ljusa sms, ringer samtal bara för att ni tänkt på någon. 
Alla ni gryningsmänniskor som inte nöjer er med att pudra över världens elände med floskler utan väljer att förmera och sprida de goda historierna och alla ni aftonmänniskor som håller ut på er post trots värk och ensamhet och saknad. 
Den här världen vore inte mycket att ha om den inte befolkades av sådana som er.
Tidigt i morse, innan solen hunnit skickat upp sina första strålar över Skändlaberget såg jag att er uthållighet, er vägran att ge upp, bildar en stjärnhimmel. Kan vi inte bestämma oss för att mötas under den idag, orientera efter stjärnorna och se vad som händer då?

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.