Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Tomas Sjödin sitter vid vatten där han har sina rötter och funderar över det allt högljuddare brus som omger oss och vad det gör med ordens betydelse. Bild: TT
Tomas Sjödin sitter vid vatten där han har sina rötter och funderar över det allt högljuddare brus som omger oss och vad det gör med ordens betydelse. Bild: TT

Tomas Sjödin: Tomas Sjödin: Livet i halvskuggans viskningar

Tomas Sjödin sitter vid vattnets blänk och reflekterar över hur ett budskap blir överröstat. Om poeten Birger Norman skriver han att: ”det var han som fick mig att inse att det uppskruvade röstläget inte når fram i det tilltagande bruset”, skriver Tomas Sjödin i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Någon har sagt att Ådalen, är det Guds verk, då han på samma gång log och vredgades. Landskapet kan knappast beskrivas bättre. Ådalen är namnet på Ångermanälvens dalgång, mellan Junsele och Bottenhavet. Här har jag mina rötter och hit åker vi varje sommar. Även denna. De flesta dagarna förra veckan tillbringade vi på bryggan i det gamla färjeläget på Svanö utanför Kramfors.

Hit cyklade vi som barn för att meta abborre vid kajen till det sågverk som en gång var öns stolthet. I två baracker uppe på kullen, uppkallade efter de två arbetartidningarna ”Västernorrlands allehanda” och ”Nya Norrland”, bodde de så kallade löskarlarna. Mellan de båda barackerna låg det långa avträdet. ”De hade gemensamt tryckeri”, som någon uttryckte det. På andra sidan vattnet föll de dödande skotten i Ådalskravallerna 1931. Det känns på något sätt att man rör sig i ett nationellt sår här, skönheten till trots.

Här bodde arbetarförfattaren och poeten Birger Norman under sina uppväxtår. Utan hans författarskap vet jag inte om jag hade skrivit i dag. Det var han som lät mig ana kraften i det försiktiga, det var han som gav mig modet att lita på ordens bärighet, det var han som fick mig att inse att det uppskruvade röstläget inte når fram i det tilltagande bruset. ”Snart återstår oss bara viskningen”, skrev han redan på 60-talet och man kan knappast säga annat än att bruset tilltagit ytterligare sedan dess. Och budskap blir inte mindre tydliga eller skarpa för att man viskar. Tvärtom, tystnaden runt orden ger dem en tyngd och betydelse som lätt går förlorad när man tar i.

”Snart återstår oss bara viskningen”. Jag har tuggat på de orden denna sommar. Längtat efter att vårt samhälle skulle befrias från en del gapigt polemiserande och rymma fler viskande möten.

Ett av bibelns starkaste gudsmöten, när Gud samtalar med en rädd och jagad profet vid namn Elia, börjar med storm, jordskalv och kraftdemonstrationer. ”Men Herren var inte i skalvet”, står det. Efter skalvet kommer eld, men inte heller i den var Gud. Sist kom en stilla susning, och det är i det suset som Gud och människa talar förtroligt med varandra.

Vid färjeläget på Svanö, där Norman sprang som barn, funderade jag mycket på frågan om hur denne gråskalans lyriker lärde sig kraften i det försiktiga, i viskningen? Han som ju levde största delen av sitt vuxna liv i storstaden och bara återvände till ön för tillfälliga besök. Kanske finns en ledtråd i det han en gång sa om sig själv, att han ”trivdes bäst i halvskugga. Sedd men inte blottlagd, möjlig att iaktta men inte utlämnad åt de klåfingriga”.

Jag har en känsla av att vi är många som känner oss hemma där. Som trivs i vimlet men också behöver en plats i det stilla suset att regelbundet söka oss tillbaka till. Inte ett ögonblick för att skydda oss mot världen, utan för att hämta kraft till att fullt ut vara en del av den. En egen brygga i tillvarons ådal, och en hemmahamn för resan ut i den vimlande och underbara världen.

LÄS MER: Tomas Sjödin hittar rätt i tystnaden

LÄS MER: Tomas Sjödin: "Sedan kommer sällan"