Jag har ett kluvet förhållande till förväntningar. Oftast skapar de mer kramp än glädje om ni frågar mig, och inte sällan besvikelse över att det man såg fram emot inte blev riktigt så bra som man trodde. Skälet till att den tanken dök upp just nu är att det snurrar en ny låt med Bo Kaspers Orkester i radion, refrängen går:
”Du önskar att du ägde allt, att du är en på miljonen. Att det du har är tusenfalt, men Gud ger ingen allt”. Jag gillar låten och jag gillar att den får lyssnaren att ställa viktiga frågor i stil med: Hur mycket är det egentligen rimligt att förvänta av sig själv, andra och själva livet? Är det inte alla orealistiska förväntningar som ibland får vår vanlighet att kännas både blek och glåmig?
Ibland när jag skall välkomnas fram som talare i något sammanhang så upplyser den välkomnande värden om vilka förväntningar som nu finns i åhörarskaran. Det är vänligt sagt, men det gör det svårare att tala. Det förutsättningslösa är en mycket bättre startpunkt, just för att det rymmer chansen att få överraska och överraskas.
Jag övar mig i konsten att möta varje ny dag så, förutsättningslöst, som ett vitt ark ungefär. Möta den utan att på förhand bestämma vad den skall ge. Ta emot dagen som den kommer. Faktum är att den övningen ofta öppnar för mer överraskningar och glädjeämnen än man kunde tänka sig. När jag var yngre hade jag en kollega som jag uppfattade som övermåttan svartsynt. När jag mötte honom i korridoren och frågade, hur är det? svarade han nio gånger av tio: "Ny dag, nya besvikelser". Det är inte dit jag vill, min tanke är bara att om man skruvar ner förväntningarna en aning, så ger man chansen för annat att ta plats och överraska.
Lite inspiration till det här sättet att tänka har jag också lånat från boken ”Medan näktergalen sjunger” av Sibirien-födde Kelvin Lindemann. Boken utkom på Tidens förlag, mitt födelseår, 1959. I den finns en ganska vemodig text om hösten. Lindemann går till skogen för att samla lövjord till sina rabatter och beskriver hur rovfåglarna stryker som hungerkors under den blågrå himlen, hur de vissnade bladen fryst ihop till kakor, hur fåglar dör i brist på föda, och ni hör själva…
Men mitt i denna råttgrå, realistiska, skildring av den omgivande naturen kommer de rader som omedelbart fick ett blyertsstreck under sig i mitt exemplar av boken: ”Men livet är inte skyldigt oss något, inte heller någon förklaring”.
Det är en bra utgångspunkt. Hälsa, goda vänner och möten, någon att älska och bli älskad av är inte en rättighet att kräva, inte heller ingredienser man kan beställa. Livet är ingen postorderfirma. Man kan bara ta emot det om det kommer och så låta sig genomsköljas av tacksamhet.
Kelvin Lindemann skriver senare i samma kapitel den mening som vi kan bära med oss genom denna höstgrå novemberdag, som man bär ett glödande kol ungefär:
”Vi kan inte avvisa att varje fågel som flyger över himlen kan vara en värld av hänryckning”.
