Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Tomas Sjödin, lördagskrönikör.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Tomas Sjödin: "Lita på att det ljusnar"

KRÖNIKA: "Man måste bara gå in i mörkret och lita på att det ljusnar", skriver Tomas Sjödin i sin lördagskrönika..

Det finns en toalett i korridoren på jobbet som är en övning i tillit. Den fick för något år sedan en lättare uppsnyggning och i samband med det också ny belysning. Det är armaturen som är utmaningen. Den tänds och släcks med någon form av sensor som känner av när man kommer in i rummet. Det gör den också, men en liten, liten stund för sent för att det skall kännas bekvämt. 
Jag har mitt arbetsrum så till att jag ser både dörren och rörelsemönstret hos de besökande som behöver använda faciliteterna. De går in, men hittar ingen lysknapp på insidan, kommer ut, letar efter lysknappen på utsidan men hittar den inte där heller. Sedan går de – mycket tvekande - in igen, stannar i dörröppningen och ser ännu mer osäkra ut. Det är i det läget jag brukar ropa från mitt rum: "Gå in bara, det tänds med tiden". 

Den upprepade ögonblicksbilden är omöjlig att avstå för en som skriver krönikor på denna plats i Göteborgs-Posten. Situationen är alltför bekant för att man skall kunna motstå frestelsen att sätta den i ett större sammanhang. Den rör alla de tillfällen i våra liv då ljuset inte tänds i tid, då mörkret är det enda man ser.  
Och jag är i gott sällskap just här. Tomas Tranströmer har samma tanke i en av sina mest kända och älskade dikter, Schubertiana. Där skriver han om att det är så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden. "Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret".

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se


Alltför ofta tvingas man inse att livsvandringen inte består av en rad val där man i lugn och ro kan fundera över vilken väg som är den rätta och bästa. 
Förr eller senare kommer vi till de passager där ljuset av någon anledning släcks och det kommande steget är allt annat än givet. Det finns ingen lysknapp vare sig på insidan eller utsidan. Att gå vidare kräver ett mod man inte känner sig äga. Den som varit eller är här, vet. Men hos Tranströmer finns inte bara det plötsligt mörklagda trapphuset. Där finns också den ledstång som i överförd mening kan vara Gud, men också någon av alla oss andra. För det är här vi kommer in, vi som har varit där och liksom provgått en liknande mörkersträcka. Vi är många, och vi är inte några experter på mörkerseende. Det enda vi egentligen har att ge är vår erfarenhet. Med den kan vi bli varandras ledstänger, ett vikarierande hopp för den som just då ingen ljusning ser. 

Det är då vi får viska till varandra: Vi får lita på att det kommer att ljusna. Öva oss i det som är tillvarons läskigaste och vackraste palindrom: Tillit. Likadant om man läser det framlänges som baklänges. 
Eller som jag hörde mig själv säga när en nyfunnen vän stod i den där dörröppningen på jobbet och såg konfunderad ut: Man måste bara gå in i mörkret och lita på att det ljusnar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.