Man rår inte för vad man drömmer. Tur är väl det. Jag tänker förstås på mina egna bångstyriga, förvirrade och ibland ljusskygga drömmar. Jag lever dessutom med en människa som drömmer varje natt och som minns det mesta av sina drömmar. Jag har hört de mest osannolika historier vid vårt frukostbord och slutar aldrig förundras över hur gränslöst allt tycks hänga ihop i våra drömda världar. Det händer att drömmen återspeglar det sista man tänkte på innan man somnade, men ibland tycks drömmen sakna alla kopplingar till det bekanta och föra in nya och oväntade perspektiv och öppningar.
I drömmen känner alla alla, och ingenting tycks vara omöjligt. Därför blir det ibland ganska virrigt. Man vaknar ömsom lycklig, ömsom svettig. Men i floden av allsköns konstigheter händer det att en dröm slår rot i ens liv. Det kan ske i sovande eller vaket tillstånd och den drömmen är av en helt annan kvalitet och hållbarhet. Jag syftar på de drömmar som låter oss ana en framtid, en värld som ännu inte är, där meningen är att drömmen skall alstra kraft att vara med och slita för att få se den världen växa fram. För drömmar är en form av energi, en kraft i rörelse.
Utifrån det borde vi ladda om ordet drömmare, ett ord som i vårt språkbruk har kommit att beskriva den som lever i det blå men aldrig får något gjort. I själva verket är det precis tvärtom. Drömmar är kraftfulla därför att de sätter oss i rörelse, de ger oss mod att spränga hinder och gå i riktning mot det man sett för sin inre syn.
Det är därför det är så avgörande att det finns plats för drömmare i vårt samhälle, människor som inte låter sig begränsas av det vi hittills vet utan ger plats i sitt inre för det okända och kanske till och med omöjliga. Att sådana människor inte ses över axel och misstänkliggörs har med vår gemensamma framtid och överlevnad att göra, men också med allas vår rätt att få fortsätta vara människor fullt ut. Så länge en människa bär en dröm i sitt hjärta kan hon han inte förlora betydelsen av att leva.
Att drömma är inte liktydigt med att fly. Flyr gör man för att slippa verkligheten, drömmer gör man av det motsatta skälet, för att orka med verkligheten. Werner Aspenström har skrivit någonstans att om man inte drömmer blir man galen, men när drömmen är som bäst väcks den alltid av förståndet som serverar en stadig engelsk frukost.
Den vardagliga slutsatsen av detta är att vi nog borde bli bättre att sätta ljus på varandras längtan, drivkrafter och visioner. Att vi lite oftare borde fråga varandra: Vad drömmer du om? Det händer nämligen något med drömmen när man får prata om den med någon inte avfärdar den som hybris eller tillfällig överhettning.
Så – för Guds skull – väck inte dina nära och kära, arbetskamrater eller grannar på äldreboendet när de drömmer sina drömmar. Lyssna andäktigt på dem, som man lyssnar på någon som just kommit tillbaka från en lång resa ungefär. Varje sådant samtal för oss en liten bit närmare det vi sett för vår inre syn, och därmed närmare en värld som är stor nog för oss alla.
