Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Tomas Sjödin blir hoppfull när han hör koltrastens sång. Twitter är däremot inget som attraherar Göteborgs-Postens helgkrönikör. Bild: Anders Wirdheim, Gorm Kallestad, Jonas Lindstedt

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Tomas Sjödin: Kvitter i stället för Twitter

"Jag har valt bort det mesta av det som kallas för sociala medier. Inget Facebook, inget Instagram och inget Twitter", skriver helgkrönikören Tomas Sjödin, som i stället bland annat lyssnar på fågelsång via en app som heter Kvitter.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag funderar mycket över intaget av information. Att man inte kan välja bort många av de budskap som man träffas av. De kommer som mygg ungefär. Ett och ett ibland och andra gånger som svärmar. Spelreklam, högröstade telefonsamtal på spårvagnen och en massa sorterat surr. Men ännu mer tänker jag på det motsatta, att en del information faktiskt är valbar. Att ljud står mot ljud. Information mot information och att man måste välja.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jag har valt bort det mesta av det som kallas för sociala medier. Inget Facebook, inget Instagram och inget Twitter. Jag hyser den djupaste förståelse för att detta kan vara ett trevligt sällskap och att det för många tillför något gott som jag förlorar när jag väljer bort det. Miljontals människor skulle inte ägna tid åt det om det var dåligt. Jag inser det och i mitt fall handlar det bara om att allt inte ryms, eller mer precist, att jag vill ha plats för annat, till exempel fågelsång. Så i stället för Twitter har jag valt Kvitter. Nej, det är inte en ordlek. Det är ett val. Jag lyssnar på fågelsång genom att försiktigt peta upp mitt fönster på morgonen och jag lyssnar på det via en applikation i min telefon som heter just Kvitter. Det är väldigt roligt och dessutom mycket mer rogivande än mycket av det som kallas avslappningsmusik. Twitter marknadsför sig själva bland annat med ”hör vad folk pratar om”. Kvitter skulle kunna köra med tesen ”hör vad fåglarna sjunger om”. För i fågelsången finns en rikedom, en variation och en skönhet som är både bildande och hoppfull.

Det finns många historier om hur den helige Franciskus predikade för djuren, bland annat fåglarna. Med all respekt för Franciskus så har jag valt den motsatta vägen. Jag uppfattar inte mina predikningar som särskilt intressanta för fåglarna runt vårt hus, de är bara intresserade av mat. Men de predikar för mig. Morgon efter morgon sjunger de fram gryningen och just detta kanske är det mest hoppfulla: De sjunger medan det ännu är mörkt. Och till den sången ljusnar det i världen.

En morgon den här veckan, när jag tassade upp i ett kolsvart hus för att göra kaffe, var sången från koltrastarna så intensiv att jag blev stående vid fönstret. Jag lyssnade till konstnärligheten, variationerna och överfölls av en djup, genuin känsla av tröst.

Koltrastarna bekräftar inte gryningen. De föregriper den. Och det är därför deras sång blir så hoppfull. Fåglarna samspelar i detta med den mest ursprungliga av alla predikningar: Gud talade medan det ännu var mörkt. ”Ljus, bli till”, var det första som hördes. Och ljuset blev till och det övermannande mörkret. Det är därför jag väljer Kvitter i stället för Twitter. Och jag kan inte sätta ord på min tacksamhet för alla de människor som är som koltrastar, som inte bara upprepar att det är mörkt i världen, utan sjunger i det mörkret.