Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Finns det något så uppmuntrande som att få ett samtal från någon som inte vill en något? undrar Tomas Sjödin i sin helgkrönika. Bild: Fredrik Sandberg, Jonas Lindstedt
Finns det något så uppmuntrande som att få ett samtal från någon som inte vill en något? undrar Tomas Sjödin i sin helgkrönika. Bild: Fredrik Sandberg, Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Tomas Sjödin: "Jag ville bara höra din röst"

Tomas Sjödin prisar det kravlösa samtalet: "Man vet inte vad man vill när man hörs. Men efteråt vet man vad man ville", skriver han i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Finns det något så uppmuntrande som att få ett samtal från någon som inte vill en något? Någon som kanske bara säger ”hej, det är jag”. Man kan nästan lägga på efter det, för det räcker ibland med ett enda ord för att man skall veta det viktigaste: att jag fanns i någons tanke. Eller som jag ibland hör mig själv säga när jag ringer till dem jag håller allra kärast: ”Jag ville bara höra din röst”.

Det är något speciellt med en människas röst, alltså de svängningar som uppstår när luftströmmen passerar stämbanden, men som i själva verket ju är ett oerhört komplext och förfinat samspel mellan en rad kroppsdelar, funktioner och omständigheter. Rent fysiologiskt spelar lungornas utformning och funktion roll. Men också längd, tjocklek och elasticitet på stämbanden, hur en del ben i kroppen är skulpterade, musklers storlek och mycket, mycket annat.

Ett enda litet hej är i själva verket en millisekunds interagerande mellan allt det där och det är i de ögonblicken vi omedelbart igenkänner den alldeles unika rösten. Rösten är ett av människans fingeravtryck, något i ordet vackraste betydelse särpräglat. Hennes vattenstämpel, om man så vill.

Det är dessutom något påfallande vackert med den vänskap som är bortom förväntningar, ärenden och utkomst. Den som får sitt höga värde just genom att den inte vill något. Det är själva kontakten, att vi två under en aldrig så kort tidsrymd, är sammankopplade som är det avgörande. Det sker ju ibland att två människor, på ett närmast telepatiskt sätt, tänker på varandra exakt samtidigt. Sådana trådlösa möten kan vara nog så nära och påtagliga, men ibland behöver man höra rösten och få vara med om det som mest liknar en akustisk beröring.

I en tillvaro som av och till är som en bisvärm av människor som vill en något, allt från telefonförsäljare och reklaminslag till kolleger som vill boka möten, människor som vill att man skall tycka till om något eller svara på omöjliga frågor, så är det en stor gåva att bli kontaktad av någon som inte har någon agenda. Som säger ”Jag ville bara höra din röst”.

En del möten kräver såklart en tydlig agenda, de deltagande måste ta ansvar för tiden och se till att någon fråga inte tillåts breda ut sig för mycket på någon annan frågas bekostnad. Man måste ibland se till att något kommer ut av ett möte. Men om livet bara består av sådana möten svälter man ihjäl.

Kanske kan man förenkla och säga att sammanträden mår väl av agendor, men möten mår bäst av att vara oskrivna blad. Förvånande ofta växer det bästa i tillvaron fram ur avsiktslöslösa möten. Eller uttryckt med andra ord:

Man vet inte vad man vill när man hörs. Men efteråt vet man vad man ville.