Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Tomas Sjödin, lördagskrönikör.

Tomas Sjödin: "Jag skall aldrig glömma det ljusa avskedet"

KRÖNIKA: I tisdags höll krönikören Tomas Sjödin i en begravningsakt som blev både ljus och ljudlig.

I tisdags, på självaste Luciadagen, höll jag i ett sista avsked för en kvinna som verkligen var en ljusbärare. Hon fanns till för många, inte minst för sin familj. Genom det som blev deras tid tillsammans hördes oftast hennes smittande skratt. Detta trots att deras liv, precis som våra, innehöll både uppförs- och nedförsbackar. Begravningsgudstjänsten hölls i den vackra S:t Matteuskyrkan på Hisingen. Området runt Herkulesgatan, där kyrkan ligger, är i omdanande och just den här dagen revs i stort sett ett helt kvarter på andra sidan gatan. Monstermaskiner mejade ner hus som vore det papplådor. Stolta byggnader vek ner sig och låg snart som högar av betong, armeringsjärn och damm bakom järnstaketen. Bland rasmassorna kunde man urskilja bitar av väggar med tapeter som vittnade om de människor som där ätit sina frukostar och haft sina arbetsplatser. 

Och så bara på andra sidan gatan samlades vi runt en vit kista prydd med röda rosor.
I min tradition sker oftast själva överlåtelseakten till orden: ”Det som blir sått förgängligt, skall uppstå oförgängligt. Det som blir sått i ringhet, skall uppstå i härlighet. Det som blir sått svagt, skall uppstå fullt av kraft”. Språket är aningen åldrat, men ännu vackert och hoppfullt. Och aldrig har de orden fått ett märkligare ackompanjemang än denna dag. När jag lyfte min hand och läste de årtusendegamla raderna mullrade det runt oss, marken skälvde och bänkarna vi satt på vibrerade. 

För mig blev tillvarons karaktär av tillfällighet nästan övertydlig: Vi lever i ett rivningshus och är uppsagda till flyttning allihop. Undantagslöst. Jordelivet är en tillfällig historia. Men kistan som vittnar om förlust, sorg och saknad framträdde med den inramningen i ett nytt ljus. Den stod där som en farkost redo att ta av för en längre resa, ett större äventyr. 
Aldrig har väl Lucia varit mer omdiskuterad än detta år. Men det är inte för det jag kommer att minnas Luciadagen 2016.

Jag skall aldrig glömma det ljusa avskedet till ljudet av fallande väggar och tak. Och den vita kistan mitt i alltihop. Den långa resan tog inte bara slut där. Det var där den började, på Herkulesgatans avskjutningsramp.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.