Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
"Mycket av de goda motiven drunknar när man skruvar upp röster, vässar ord och medvetet eller omedvetet väljer ett misstolka den andre", skriver Tomas Sjödin apropå det stundande valet till EU-parlamentet. Bild: Henrik Montgomery, Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Tomas Sjödin: Jag sörjer över oförmågan att söka samförstånd

Vardagskrönikören Tomas Sjödin har varit sjukskriven några veckor efter en ryggoperation. Då har han haft gott om tid att fundera och reflektera, inte minst inför EU-valet om drygt en vecka.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag är tillbaka i arbete efter sex veckors stillhet till följd av en ryggoperation. Ibland är det bra med tydliga begränsningar. Smärta i kombination med arbetsförbud visade sig bli de spärrvakter jag behövde. För när den första rastlösheten lagt sig, den som vill hitta på något så snart lite "ingentingtid" uppstår, föll jag in i en ny rytm.

Jag har börjat varje dag, strax efter gryningen, med en långsam men allt längre vandring genom skogen i Säve. Sedan hem till kaffe och ryggläge i timmar på en bänk bakom huset, oftast under en skur av fågelsång. Den mesta av tiden har jag, förutom naturens ljud, haft tyst runt mig. Nu och då har jag brutit tystnaden med lite radio. I början av april seglade det annalkande EU-valet upp och blev sedan en allt mer frekvent återkommande del av rapporteringen. Så klart. Det är ett viktigt val. Men det var också där någonstans det blev så tydligt att så mycket av det jag hörde skorrade i stillheten. Jag tänker då inte främst på vad som sägs, om argumenten är bra eller mindre bra, jag tänker på det bakomliggande, varför saker sägs och hur mycket av de goda motiven som drunknar när man skruvar upp röster, vässar ord och medvetet eller omedvetet väljer ett misstolka den andre.

April har gått över i maj och snart är det dags. Och det hörs. Det sker en stegring nu, en stegring mot ett mer påträngande, vässat och aggressivt tilltal. Jag kan inte hålla ifrån mig hur lätt det är att dras med in i en påfallande svart-vit, icke-lyssnande retorik. Jag sörjer över oförmågan att söka samförstånd, och slås av hur stark driften att vinna är.

Under en sådan där tidig morgonvandring lyssnade jag till en av den amerikanske författaren Richard Rohrs böcker, någonstans där skriver han om och till världens ledare. Sammanhanget handlar om den mognad som är ett måste i alla former av ledarskap, och att så många av de som sitter på tunga maktpositioner aldrig ger sig själva tid eller ro att låta den mognaden ske. Och inte minst, vilket vishetssvinn som uppstår till följd av det. Han skriver med adress till de som företräder oss i olika sammanhang: ”Det är er frid vi behöver, inte er ilska.”

Man glömmer lätt hur kraftfull friden är, men påminns igen när man möter en människa som kan komma in i ett stormigt sammanhang och, utan att lägga locket på, tillföra ett lugn och en eftertanke som enar och skapar mer samförstånd. Sådana förmågor köper man inte på nätet. Den sortens inre kvaliteter lär man sig inte på weekendkurser. Friden är en ömtålig liten blomma som behöver rymd omkring sig för att kunna växa. Frid är en inre kvalitet som kvävs eller glöms bort om man inte regelbundet ställer sig utanför surret och gnabbet och blir vän med friden.

Och regeln är enkel: Ju större ansvar desto rymligare måste det området vara, ju mer inflytande ens ledarskap har desto viktigare blir avskildheten, ensamheten och lyssnandet. I stillheten bjuds vi chansen att återställa oss själva, våra inre parametrar, våra värderingar och vår människosyn. Där växer vi till de människor vi vill vara.