Tomas Sjödin: "Jag kände mig upphängd och nersläppt"

"Att tillåta sig att vara ur slag ibland kan vara den enda farbara vägen om man ska bli en människa som inte bara springer efter ljudet från andras visselpipor", skriver Tomas Sjödin i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Vaknade till en råttgrå, trött och håglös dag, en dag när jag borde ha kraft för att lyfta andra och energi för att baxa några av mina projekt vidare, men bara kände mig upphängd och nersläppt. Bestämde mig för att jag inte borde någonting annat än att hasa till kökssoffan, dra en filt över mig och vänta på bättre tider.

Utan att romantisera över tröttheten, den som för många människor är en daglig motståndare, så verkar det vara framför allt under de trötta dagarna vi växer och djupnar som mest. Och då tänker jag på den trötthet som kommer av att man levt över sina tillgångar, fysiskt och själsligt och det tar tvärstopp. Jag brukar tänka att de som är överdrivet och konstant effektiva har det jobbigt på något sätt. Eller att de snart kommer att få det. Detta inte för att jag ett ögonblick skulle missunna dem deras driv, men bara för att övertyga mig själv om att det är alltid-på-topp-människorna som är undantagen från regeln. Alla vi andra dippar av och till.

ANNONS

När man ligger på sofflocket kan man i tanken ägna sig åt andra förebilder än de som skapar komplex, till exempel de som finns i den vidunderliga och närvarande naturen. Jag kan finna ro i tanken på att jag är släkt och samtida med en massa underbara varelser: hasselmöss, sengångare, murmeldjur och igelkottar för att nämna några exempel. Igelkottar sover för övrigt ungefär arton timmar per dygn då de inte ligger i dvala. Inte förvånande att Dvala är namnet på ett örngott på Ikea.

Dvala är ett skönt ord och en utbredd företeelse i mycket av den natur som omger oss. I sin bok Sabbath skriver Wayne Muller om vad som händer i det osynliga under tider av dvala hos en del av perennerna i hans trädgård: ”När köld eller torka slår till tar dessa plantor inte emot sina signaler från den yttre omgivningen, de vänder sig inåt och låter sig ledas av en uråldrig inre rytm.”

Perennerna är liksom fastvuxna i tillvaron, de kan inte flytta på sig eller rymma om livsbetingelserna skulle bli kärva. De kan egentligen bara göra två saker, anpassa sig eller dö. Växterna väljer det första och gör det genom att gå i dvala och i denna dvala bygger de på sina cellväggar med ämnet lignin. En skyddsåtgärd, menar Muller.

ANNONS

För en yttre betraktare kan dessa blomlösa perioder se ut som minskad avkastning, men tvärtom ingår de i en livsrytm som är designad för långsiktig och hållbar växt.

Med andra ord: att tillåta sig att vara ur slag ibland kan vara den enda farbara vägen om man ska bli en människa som inte bara springer efter ljudet från andras visselpipor, eller från det dåliga samvetet. Och en människa som håller i längden.

Upphängd och nersläppt och kanske lite klokare och lite mer sammanhållen. Det låter snudd på bibliskt. Vilket det också är. I Psalm 127 finns mångtusenårig vishet på området: ”Det är fåfängt att ni tidigt står upp och sent går till vila, och äter ert bröd med vedermöda, detsamma ger han åt sina vänner, medan de sover”.

Tomas Sjödin
TEXT
Tomas Sjödin
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS