Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Tomas Sjödin: "I Kräftans vändkrets"

Lördagskrönikören Tomas Sjödin deltar i en pastorskonferens i Indien – och möter en extrem fattigdom.

Jag skriver min krönika från en farm långt ute i bushen i hjärtat av Indien. Det hade låtit mer romantiskt att skriva att jag sitter på ett kafé i en liten indisk by, men här finns varken by eller kafé. På en buss i Delhi, några dagar tidigare, kom jag i samtal med en man från Australien. Han berättade om sin gamla mamma. Hon är 93 år gammal, sköter själv sitt hushåll och kör fortfarande sin egen bil när hon ska någonstans, en gammal Saab förresten. Han berättade oombedd om hennes liv och beskrev henne som förnöjsamheten personifierad. Någon av oss frågade vad som var hennes hemlighet? Utan att ens tänka efter svarade han: Hon avslutar varje dag med att fråga sig själv: Har jag hjälpt någon idag?

Det där samtalet hade jag i kroppen när vi flög vidare för att medverka vid en pastorskonferens bland de fattigaste av fattiga. Bilfärden in mot farmen där konferensen hölls tog en timme och låter sig inte beskrivas. Innan vi lämnade civilisationen körde vi genom markeringen för Kräftans vändkrets. Längs vägen lever familjer i glesa hyddor av hopplockade grenar, plåtbitar och säckar. Jag har sett nöd tidigare, jag vet att många av er som läser detta också gjort det. Och ändå, det man ser nu ser man nu. Kvar på hornhinnan sitter en ung, vacker familj som har det så eländigt att man frestas att titta bort. När jag såg deras försök till hydda försvinna i dammolnet efter bilen tänkte jag på att det finns 1,3 miljarder människor till i Indien. Alla är inte så här fattiga, men många. Och de är tyvärr inte ensamma i världen. Jag får en klump i magen, samma klump som jag får när jag inte vet hur jag skall hantera kvinnan som tigger utanför vår mataffär.

Morgonen därpå ligger jag vaken, slåss mot moskiter och vanmakt. Vad gör man? Hur gör man? Är det ens lönt att börja? Det är då den där närmast sockersöta berättelsen från bussen dyker upp. Jag tänker på den gamla kvinnan som kör omkring i Australien i en Saab och som har en strategi för hur hon skall hantera att leva i en värld som håller på att kantra av snedfördelning. När jag sammanfattar den för mig själv blir den enkel och kraftfull: 
Göra något. 
Göra det varje dag. 
Göra det uthålligt. 
Världen behöver så klart politiska krafttag i storformat och tonvis av mod, men bakom det kan man också gömma sig. Det inte så enkelt, att någon högre upp i systemet skall lösa det. Världen börjar vid varje köksbord, varje kateder, varje busshållplats. 

Det var det den gamla damen i Saaben hade kommit på. Man för börja med det man kan påverka. Börja hemifrån. Gör man det uppstår snart behovet att organisera sig och skapa sammanhang som kan åstadkomma det ingen av oss kan göra på egen hand. 
Och tänker man efter så är det plötsligt inte så långt mellan damen i Saaben och familjen som lever på ingenting i Kräftans vändkrets. 
Och någonstans längs den vägen bor vi.  

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.