Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Tomas Sjödin skådar ljuset och påminner om att fredagen den 21 december är årets mörkaste dag – nu vänder det! Bild: Claudio Bresciani, Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin skådar ljuset och påminner om att fredagen den 21 december är årets mörkaste dag – nu vänder det! Bild: Claudio Bresciani, Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Tomas Sjödin: Håll ut – nu ljusnar det

"Om det är någonting man önskar så här några dagar före jul, så är det att kunna säga något hoppfullt och uppmuntrande till alla de som helst skulle vilja att julens alla helger snart var över", skriver Tomas Sjödin i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Om det är något jag finner fascinerande så är det årstidernas växlingar. Vi bor ju i en del av världen där skillnaderna märks väldigt tydligt, något som präglar våra liv mer än man ibland tänker på. I den samiska kulturen räknar man till åtta årstider och jag tror att man skulle kunna definiera många fler om man ville.

Men än mer intressant än själva årstiderna finner jag övergångarna, alltså hur det ena går över i det andra och tecknen på att det börjar hända. Detta sker ju så gradvis att det är svårt att fånga. Men det finns förebud i naturen: snödroppar, sånglärkor, färgskiftningar och fallande löv.

Fredagen den 21 december passerar vi vintersolståndet. Då har solen sin lägsta middagshöjd, sett från vår horisont. Uttryckt i negativa termer tar vi oss då igenom årets mörkaste och kortaste dag.

Att den mörkaste dagen som regel infaller på Tomasdagen den 21 december är inget man får ta personligt, men jag och närmare 85 000 andra Tomasar har det så. Ända fram till 1772 var Tomasdagen helgdag i Sverige, en dag som i delar av landet var själva startlinjen för julefriden. Det finns inte mycket spår kvar i snön efter det när vi rusar omkring på något av stadens köpcenter, försöker fixa de sista julklapparna och förebrår oss själva att vi inte gjorde detta i november.

Att den mörkaste dagen infaller 21 december innebär att 22 december är en aning ljusare. Det vänder nu.

Enligt en app som jag har i min telefon och som exakt anger solens uppgång och nedgång, så är solen uppe mindre en minut längre på lördagen än på fredagen. Det är inte mycket att hurra över. Men sedan accelererar det, redan i slutet av februari stiger ljuset ungefär fem minuter per dag.

Jag tycker att det är barmhärtigt att årstiderna går i varandra så gradvis som de gör. Det är något realistiskt och tröstande i det. Det tar tid när det vänder, och vi behöver tid.

Om det är någonting man önskar så här några dagar före jul, så är det att kunna säga något hoppfullt och uppmuntrande till alla de som helst skulle vilja att julens alla helger snart var över och att det var en vanlig måndag igen. Alla som har det tungt och ensamt och ”saknigt”. Jag vet att det sista ordet inte finns. Men tillståndet finns, det kan många intyga. När man själv befinner sig i mörker, av något skäl, så är det svårt att stå ut med alltför äppelkäcka utfästelser om att det snart blir bättre tider. Det krävs små ord för stora känslor. När man skall sätta ord på hoppet om ljusning måste man därför vara extra noggrann med styrkan på orden. Om man tar i för mycket blir det man säger mer knäckande än tröstande.

Denna lördag tänker jag på alla som sörjer och saknar och som tror att glädjen aldrig kommer kunna återvända, att det aldrig kommer bli ljust igen.

Det vore en lögn att säga att det snart är bra. Men detta kan vi viska till varandra: även om i dag ser lika mörk ut som i går, så blir det lite ljusare för varje dag som går nu. Ska vi hjälpas åt att välkomna och omfamna denna ynka lilla skiftning?