Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

I sin helgkrönika skriver prästen Tomas Sjödin om hur han upplever att jaget flyttat in i centrum och att ”viet” har fått maka på sig en aning. Bild: Cajsa Collin, Jonas Lindstedt

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Tomas Sjödin: För den generöse blir världen bara större

"Min väg är naturligtvis aldrig bara min. Att gå min väg kan också vara definitionen av ett ensamt liv", skriver Tomas Sjödin i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag lyssnade häromdagen på en föreläsning av Truls Åkerlund som är docent vid högskolan för ledarskap och teologi i norska Kristiansand. Hans presentation handlade bland annat om socialt ansvarstagande.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I förbigående nämnde han att den vanligaste sången på begravningar i Storbritannien lär vara I did it my way. Jag anser mig inte ha varken lust eller rätt att ha åsikter om vilka sånger människor vill ha på sina eller sina anhörigas begravning, jag tycker bara att den uppgiften – om den stämmer – är intressant.

Det finns mycket vackert och viktigt i den text som Paul Anka skrev och som fann vägen till massorna när Frank Sinatra tog in den i sin repertoar, men jag har inte kunnat släppa att det faktum att den seglar upp som begravningssång också säger något om hur synen på livet förändrats. På ont och gott.

Det är naturligtvis hoppfullt att chanserna att få följa sin längtan och sina drömmar ökar, att vi slipper ta en plats som andra anvisar oss, att fler bereds möjligheten att få gå sin egen väg. Å andra sidan är det något i sångvalet som säger att jaget flyttat in i centrum och att ”viet” har fått maka på sig en aning.

Det kan lura en fattigdom där. Så mycket vittnar om att det goda livet inte handlar så mycket om att få det precis som jag vill ha det, utan om min väg gjorde livsvägen lättare att gå för någon annan. Det ena behöver inte utesluta det andra.

En av mina favoritböcker heter Ut ur Kalahari.

I den reser författaren Lasse Berg samma rutt i Indien och Nepal som han, fyrtio år tidigare, färdades i en gammal skraltig folkvagnsbuss. Han möter många av de människor han mötte då, ser hur deras liv blev. Han blandar möten med forskningsrapporter och jämförande studier mellan världsdelar och är hela tiden på jakt efter vad som bygger just ett gott liv.

Han är tydlig med att han i många avseenden möter en bättre värld än då, men ser också att människors drömmar om det goda livet förändrats.

Vi är ständigt uppkopplade, men samtidigt ensammare än någonsin, menar han, ensamma mitt i våra gigantiska kontaktnät.

En av de starkaste slutsatser han drar är att känslan av välbefinnande har mindre med den egna välfärden och mer med relationerna inom samhällen att göra. ”Att vara medlem i en organisation eller social krets har en avgörande betydelse för välbefinnandet. Att gå på medlemsmöte en gång i månaden har lika stor effekt på lyckan som en fördubblad inkomst”.

Min väg är naturligtvis aldrig bara min. Att gå min väg kan också vara definitionen av ett ensamt liv. Mitt liv är inte bara mitt, det hör ihop med de människor som omger mig, de jag valde och de som livet valde åt mig. Att dagligen ställa sig frågan hur jag kan underlätta deras vandring tror jag är det säkraste sättet att själv få leva ett meningsfullt och givande liv.

Knappast har någon formulerat det mer träffsäkert än författaren till Ordspråksboken i Bibeln.

”För den generöse blir världen bara större, för den missunnsamme blir världen bara mindre”.