Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Tomas Sjödin skriver om sin älskade mor som gick bort för knappt en vecka sedan. Bild: Jan Forsman, Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Ett kärleksfullt bekymmer

I sin helgkrönika skriver Tomas Sjödin om när han för knappt en vecka fanns vid sin mammas sida när hon somnade in för alltid.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I lördags natt, när min mamma hade somnat in för att aldrig mer vakna i denna värld, rullade jag ensam hem genom de mörka ådalsskogarna från Sollefteå sjukhus till Kramfors. Det är en sträcka på fyra mil och jag mötte bara tre bilar. Den nyplogade vägen kantades av höga, snötyngda granar som stod där likt tysta och högtidliga begravningsentreprenörer. Jag reste i det som kallas för vargtimmen.

Enligt överenskommelse väntade jag till gryningen med att väcka min bror. Jag smög in i hans rum, satte mig vid hans bädd och, så tyst jag kunde för att hans uppvaknande inte skulle bli alltför plötsligt, sa jag: Nu behöver du inte ampes för mamma längre.

Nej, ordet ampes är inte en felskrivning. Det är dialekt. Och i efterhand har jag tänkt så mycket på att jag just i detta ömtåliga ögonblick alldeles omedvetet plockade upp den ångermanländska dialekt som är mitt ursprungliga tungomål. Som andra dialekter har ångermanländskan sina egna ord. Besvärligt heter ommafallt, lite rädd heter otröjen, att hushålla med något kallas att hägde, för att nämna några exempel. Och så detta nästan helt omöjliga ord att hitta en motsvarighet i rikssvenskan för, ampes. Det handlar om ett slags oro, en oro man tar på sig för någon eller något. Att ampes är att ta ansvar, att vara vaksam åt ett särskilt håll. Ampes du för att det blir gjort? Kan du ampes för att dörren blir låst? Eller som denna gång, att någon ser till att allt det dagliga löper på och fungerar runt en människa som man har och vill ha ett ansvar för. Ungefär så. Kanske kan man säga att det rör sig om ett kärleksfullt bekymmer. Den sortens bekymmer kan det förvisso vara en lättnad att slippa, men den saknad som sitter ihop med det väger som regel tyngre. I just det här fallet oändligt mycket tyngre.

Någonstans i det häradet ligger betydelsen av det ord som kom först i kramforsgryningen den morgon då vårt liv just blivit påfallande tomt och olikt sig.

Möjligen flöt ordet just den här natten upp för att det handlade om mamma, och att ordet förekommit nu och då i våra nästan dagliga telefonsamtal genom hela mitt liv. Dialekt har ett gott minne, man kan resa långt och vara borta länge, men när det svajar till i ens värld så är det som att de ursprungliga orden skakar loss. I ett givet läge finns de bara där.

Min bror, som från sitt fönster ser till mammas hus, har tagit ett större och större ansvar för vår mamma i takt med att hennes behov av stöd har ökat. Och han har gjort det med det kärleksfulla ansvar som ryms i ordet ampes. Nu är det passandet ett avslutat kapitel. Det blir tomt utan det, tomt som det blir efter en förälder som levt länge och rikt, som alltid funnits där, som var färdig och allt annat vi brukar säga när en förälder spränger målsnöret. Eller för att låna ord av Göran Tunström: ”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken”.