Vi hade nattgäster i helgen och när jag kom upp för att göra kaffe satt min vän redan på en stol i köket och tittade rakt ut i luften. Han har nyss gått i pension och talar om det nya tillståndet närmast som en förälskelse. ”Jag kan sitta på en stol i timmar och bara glo”, sa han, och det kändes hur han, efter ett extremt påpassat och inrutat arbetsliv, verkligen njöt av detta.
Hans stillsamma aktion är viktig, som en form av sittstrejk mot den nyttoångest som hotar vårt samhälle och vars slagord blivit alltför vanligt: Leverera. Man hör det snart överallt. ”Man måste leverera”. Måste man det? Som generalisering om vad man kan begära av en människa är den tanken mycket tveksam. När det handlar om att posten skall nå sin mottagare i tid är det en sak, men så snart det sägs om människor gör man klokt i att vara aktsam.
Nyttan är ett hungrigt djur som aldrig får nog. Det räcker snart inte längre att man jobbar, man måste leverera också, se till att man bidrar till vår vansinnescirkus av ständig tillväxt. Frågan är vad vi tänker oss att det skall bli av oss när vi är klara? Som människor och som samhälle? Risken är att vi då upptäcker att vi vuxit oss stora och tomma.
Självklart är det viktigt att man gör sina arbetsuppgifter klara i tid, får saker ur händerna ibland, men myntets andra sida är att det hör till själva storheten med att vara människa att man är lika värdefull och viktigt i den här världen under de tider då man inte varken har lust eller ork att leverera. Människan är också en mottagare och så mycket av det som gör våra liv meningsfulla och rika kommer till oss när vi är inaktiva. Om kvaliteter som trofasthet, urskillning, förnöjsamhet och vishet skall gro och växa i oss är onyttan inte förhandlingsbar. Och det finns saker som bara växer i oss när vi är onyttiga. Rent mänskligt så lönar det sig att satsa på det som inte lönar sig, just därför att det aktiverar andra delar än de som ger utdelning vid varje drag.
En del sköna konster kan man inte ta bort utan att livsmeningen naggas i kanten: Att dra benen efter sig, somna om, ligga kvar, låta dagen gå, sitta på en stol och glo, dagdrömma eller titta på fallande snö kan vara några exempel.
Min vän Mats berättade för mig att det finns en ö i Åbolands skärgård som heter Onyttan. Deras familj har ärvt en gård inte långt ifrån ön. Jag har aldrig varit där, men jag skulle gärna åka dit någon gång. Jag har däremot tittat på bilder av den och svävat över med hjälp av Google Earth. Och man behöver kanske inte åka dit. Man kan idissla namnet och tänka sig att man är där, och man kan skapa en egen Onytta någonstans i sitt livshav, ett skär där man kan lägga till ibland och slippa leverera.
