Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Helgkrönikören Tomas Sjödin blev i veckan upprymd av en vetenskapsnyhet – om mörker. Bild: Matthias Schrader, Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Det är ännu inte helt svart...

"Just när man tror att man sett det värsta möter man en historia präglad av ett ännu kompaktare mörker. Men det krävs inga stordåd för att knäcka mörkret, bara vanliga mänskliga handlingar av omtanke och medkänsla", skriver Tomas Sjödin i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Den gångna veckans mest hoppingivande nyhet nådde mig via Vetenskapsradion i P1. Där berättades om att forskare vid amerikanska MIT, Massachusetts Institute of Technology, verkar ha lyckats med att framställa det svartaste material som hittills skapats.

Det nya materialet, gjort av kolnanorör, enligt Vetenskapsradion ”små rör av kolatomer som fått bildas som en mikroskopisk skog på en bit aluminium som förbehandlats i saltvatten”, sades kunna uppfånga 99,995 procent av det omgivande ljuset. Det nya materialet skulle enligt inslaget vara cirka tio gånger svartare än något som tidigare skapats. Användningsområden för denna mörka, mikroskopiska skog sades vara konsten eller till exempel ett rymdteleskop som behöver skärma av oönskat ljus.

Sällan har jag blivit så uppmuntrad av så lite. Jag var tvungen att kliva ner från den stege där jag som bäst rollade ett innertak i vårt hus för att skriva en lapp med det konstaterande som jag långt före gryningen i morse fann när jag satte mig vid mitt skrivbord. På den lilla pappersbiten står: Ännu inte helt svart.

För det jag fäste mig vid var inte de 99,995 procenten mörker, utan de 00,005 procenten ljus som ännu står där obesegrade. En på gränsen till omätbart liten mängd, men ändå tillräcklig för att för ödelägga chanserna för en totalseger för mörker och svärta.

Skälet till att jag tolkade denna nyhet som så hoppfull är att jag till vardags står mitt i ett socialt arbete som försöker möta något litet av behoven hos de mest utsatta i Göteborg. Jag upphör aldrig att förvånas över att det finns så många, i en vacker stad som vår, som har det så eländigt att man inte förstår hur de orkar motivera sig till att möta ännu en dag. För en del av dem vi mött under en lång tid förvärras läget för varje dag. Och just när man tror att man sett det värsta möter man en historia präglad av ett ännu kompaktare mörker. För svart är inte bara svart utan ett spektrum av svärta. Eller som Dante redan i början av 1300-talet formulerade det i diktverket Den gudomliga komedin: Det finns grader i helvetet.

Så är det verkligen. Och ibland finner man detta tätnande mörker inom sig själv, ett mörker under en yta av ljus och optimism. Det svartnar för själen.

Det är då man får tänka på de 00.005 procenten ljus. Det hoppfulla ligger i proportionerna, att det krävs så lite ljus för att bryta mörkrets välde. Om man öppnar dörren mellan ett ljust och ett mörkt rum är det inte mörkret som strömmar in i ljuset, det är det omvända som sker. Ljuset knäcker mörkret. Detta även om ljuset bara består av ett litet, försiktigt stearinljus.

Det budskapet vill jag skicka in i denna helg: Det krävs inga stordåd för att knäcka mörkret, bara vanliga mänskliga handlingar av omtanke och medkänsla.

Nanohandligar om man så vill. Miljarddelar. Mer behövs ibland inte av det underverk vi kallar ljus.