Jag tror att den svåraste freden är den med sig själv. Biskop emeritus Martin Lönnebo brukar säga att varje människa går havande med en bättre version av sig själv. Det är något av det mest hoppfulla som sagts. Tillvaron blir betydligt mer spännande om man vågar tro att det sista ordet om en människa ännu inte är sagt, att det finns så mycket vackert som ännu inte slagit ut, och att det är sant också om den människa man ofta visar minst barmhärtighet mot: sig själv.
Den där processen har alltid intresserat mig. Blomningen. Det talas mycket nuförtiden om att ”hitta sig själv” och att hitta ”sin sanna identitet” och inte minst om ”att vara sig själv”. Problemet med det är att det känns som att det bor ett helt infanteri av olika personer inom en. Åtminstone i mig. Alla möjliga sorter. Ibland kan det hända att jag inom loppet av en ynka timme är gullig och trevlig i mötet med en människa och sedan kort, tvär och ogin i mötet med nästa.
Att försöka hitta sig själv blir med tiden en ganska tröttsam syssla. Jag förstår den goda intentionen, men känner inte mig själv så spännande att det är mödan värt. Jag tillhör inte dem som ser på människans identitet som något man bär själv, som en innersta kärna under skikt efter skikt av överlagringar, och som kan skalas fram tills man hittar sitt sanna eller rätta jag. Jag tror att identiteten skapas i mötet med andra människor och att man i varje möte upptäcker nya sidor av sig själv. Och kanske är det just detta upptäckande som ryms i det vackra ordet mognad. Poängen är att saker hela tiden läggs till; människor, möten, erfarenheter, och därmed nya sidor av mig själv. En del glädjande, andra oroande.
I min ungdom hade jag en period när jag läste allt jag kom över av författaren och kulturpersonligheten Sven Lidman. Jag fann i Lidman en frispråkig, oputsad människa som nödlandat i min egen andliga tradition och som väldigt uppriktigt beskrev kampen i att vara människa. Lidman var frisk luft för mig. I sina memoarer beskriver han hur han inom sig själv mötte herrarna Lust, Lat, Lek, Feg, Flykt och Svag. Alla med förnamnet Sven. Jag kände igen mig själv i Lidman. Men då, när jag var ung och radikal, tänkte jag att jag måste bekämpa de trista typerna inom mig: Tomas Otålig, Tomas Självupptagen och Tomas Feg. Nu tänker jag mer i termer av att sluta fred med dem. Inse att de är också jag.
Kanske är detta en kapitulation? Eller så är det ett inre fredsarbete, möjligen den svåraste freden, den inom mig själv. Jag vet att jag ibland är snål, självupptagen och fördomsfull. Men också i mig finns det fler, alla med förnamnet Tomas: Tomas Snäll. Tomas Öm och Tomas Intresserad.
Min strategi är att ge näring åt de tomasar jag vill se ta mer plats och tråka ut de andra genom att ge dem oförskämt lite uppmärksamhet.
