Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Helgkrönikören Tomas Sjödin har tillbringat några vederkvickande dagar i det ljuvliga Toscana. Bild: Erik Johansen, Jonas Lindstedt
Helgkrönikören Tomas Sjödin har tillbringat några vederkvickande dagar i det ljuvliga Toscana. Bild: Erik Johansen, Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Tomas Sjödin: Den musik man bara hör när det blir stilla

"Att uppsöka tystnaden regelbundet, bli vän med den, är inte främst ett feelgood-recept. Jag ser det snarare som en ödesfråga, ett tyst rop från vår gemensamma framtid", skriver helgkrönikören Tomas Sjödin efter att under några dagar ha sökt lugnet, tystnaden och stillheten i italienska Toscana.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det blev en rivstart på hösten och aldrig har väl några lediga dagar legat bättre i tid än dessa. Sedan länge var det inplanerat att jag tillsammans med två skrivande kollegor skulle besöka ett kloster på en av kullarna i italienska Toscana. Vi kom från olika håll och stämde möte vid järnvägsstationen i Pisa. Den sista, slingrande, vägsträckan avverkade vi i en biskopsröd Fiat 500.

Efter att ha hälsat på de fem bröder som lever här klev vi in i den gamla bykyrka som nu blivit klosterkapell. Det var en dryg en timme tills kvällsgudstjänsten skulle börja och vi satte oss lite spridda i rummet. Och där blev vi sittande. Därinne rådde en närmast total tystnad. Det var en märklig upplevelse, som att sänkas ned i och omslutas av ett annat element. Nästan som ett dop. Klocktiden tystnade och övergick ganska snart i en annan kvalitet av tid. Något man inte räknar eller mäter.

Det var verkligen helt tyst. Minuterna rann iväg, tankarna irrade först hit och dit men stillnade allt mer. En halvtimme gick, och ur tystnaden började nya ljud framträda, ljud som man inte kan uppfatta om man tittar in i ett rum och på förhand vet vad man söker. Det är som att man först måste bli ett med rummet, med stämningen därinne, för att man ska kunna uppfatta att det aldrig är tyst i tystnaden.

Jag hade suttit där ganska länge när jag lade märke till det nästan ohörbara ljud som lät som ett klirrande eller ploppande. Ett svårbeskrivet ljud. Jag lokaliserade det till ett hörn längst bak i kyrkan och till en stor, vattenfylld, brunn. En dopkälla. Upp ur vattnet sträckte sig ett ärgat kopparrör och ur det kom det vatten som skapade ljudet. Det rann inte, sipprade inte ens, det kom en droppe i taget, ibland några droppar i snabb takt och sedan tyst igen. Jag visste inte att vattendroppar kan falla på så många sätt och skapa en sådan oändlig variation av toner. Dropparnas möte med vattenytan blev till musik och det slog mig att det är det här som händer när man vistas en stund i tystnaden. Visst, det kan vara skrämmande, man kan inte gömma sig från sig själv, men här väntar också något vackert på oss. Något som mest liknar musik, kanske till och med den sång om livet som vi håller på att glömma bort?

Att uppsöka tystnaden regelbundet, bli vän med den, är därför inte främst ett feelgood-recept. Jag ser det snarare som en ödesfråga, ett tyst rop från vår gemensamma framtid. Det må vara en storvulen utsaga, men jag tänker så därför att så mycket förstånd, klokskap och mod föds ur stillheten och tystnaden och så mycket av vår tids vansinne ur surr och jäkt och brist på verkligt lyssnande.

Det finns en sång om livet, man hör den inte om man bara vistas där det låter. Men den väntar på oss, och den bär hoppet om framtiden i sig. Den sången har vi inte råd att förlora.