”Är det fiskaffären?” frågade damen som ringde, och det hördes på rösten att hon var taggad för en riktig kalasmiddag. Jag var tvungen att göra henne lite besviken och säga att hon nog förväxlat någon siffra i telefonnumret och att hon hamnat i ett högst ordinärt hem utan någon som helst fiskförsäljning. Hon bad om ursäkt och lade snabbt på. Förmodligen för att omedelbart göra ett nytt försök med siffrorna i rätt ordning.
Det ska nu sägas att det hör till vanligheterna att det ringer människor till oss som inte vill prata med oss. Förklaringen är att vi har ett alldeles för bra telefonnummer på vår fasta telefon. Likadant framlänges och baklänges, symmetriskt till formen och en del annat som gör det lätt att komma ihåg och lätt att slå. Lite för lätt, uppenbarligen.
Den vanligaste felringningen genom åren har utan konkurrens varit alla de som trott att de ringt till Svenska Kryssarklubben, men hamnat hos oss. Otaliga är de trevliga människor genom åren som tänkt på hav, vind och svällande segel och hamnat bland ängar, gärden, hästar och kor på norra Hisingen, utan tillstymmelse till havsutsikt.
Efter att i flera år ha sagt till varandra att det snart är dags att säga upp den fasta telefonen blev det nu slutligen gjort. Den enda som, förutom felringare och telefonförsäljare, hörde av sig till oss den vägen var min gamla mamma. Nu är hon inte längre i livet och hemtelefonen kändes efter hennes död rätt meningslös. Det är tyst nu i det hörnet av köket. Tyst och lite trist. För det var något fint i detta att man ringde till en bestämd lägenhet eller ett bestämt hus och inte visste exakt vems röst man skulle få möta. Inte sällan fick man först prata med någon annan än just den man sökte. Man ringde till Per i radhuset intill och fick först prata lite med Pers mamma som undrade hur man hade det. Man ringde till mormor och fick växla några ord med morfar som satt närmast telefonen och stoppade sin pipa.
Och det hände ibland att man upptäckte att det viktigaste inte var att man nådde den man sökte, utan det som skedde på vägen dit. Det där har gått förlorat. Mobiltelefonerna har blivit närmast sammanvuxna med våra rörliga kroppar. Man kommer direkt till den man vill nå, man slipper mellanhänder och omvägar. Det är rakaste vägen på kortast möjliga tid.
Men raka vägen är inte alltid den bästa. De högst personliga telefonerna har också skurit av en del av de fina trådar som kopplade ihop oss med de sammanhang vi kommer ur och finns i. För sanningen är att vi aldrig är bara enstaka människor, vi sitter alltid ihop med andra, med de människor vi valde och med några som vi liksom fick och får på köpet. Glömmer vi det förlorar vi något viktigt.
Jag ska försöka komma ihåg och vårda den tanken nu när vi seglar vidare utan den återkommande kontakten med Svenska Kryssarklubbens medlemmar. En kontakt som varit etthundra procent ofrivillig, men överraskande trevlig.
