Vid middagsbordet pratade vi om cancer. Jag tycker att det händer alldeles för ofta att man gör det. Utan att man söker sig dit så hamnar man i berättelser om någon som känner någon som fått ett tungt besked eller oroligt väntar på ett samtal som skall firas eller hanteras. Ibland kommer det närmare än så. Någon gång kommer det fruktansvärt nära.
Och de är obehagliga, alla de där berättelserna om mörkret som plötsligt drog in och i ett nafs förändrade allt. Precis allt. Inte sällan river själva samtalen loss stora sjok av rädsla, och den starkare formen av rädsla, den som vi kallar fruktan. När den slår till är det fara värt att man blir så rädd för allt som kan hända i livet att man nästan inte vågar leva.
Det var då hon berättade om sin mamma som i många år jobbat med behandling av cancerpatienter på ett sjukhus någonstans i landet och hur hon hanterade en vardag fylld av just patienter med cancer och deras familjer:
”När det blir för tungt går jag ner till journalarkivet i källaren och läser namnen på alla de som inte kom tillbaka” syftande på alla dem som blev botade, som fick livet tillbaka.
Hennes ord rörde mig djupt. Och jag tänker på henne ibland. Den bild som framträder är så realistisk och så hoppfull, hur hon står där i tillvarons absoluta källarvåning och vaskar ljus, hur hon läser namn efter namn och framför sig ser ansikten på alla dem som var där – i orons järngrepp – men som fick livet tillbaka.
Det hon gör där nere är inte verklighetsflykt, snarare det motsatta. Hon gör arkivrummet till ett mörkrum där hon framkallar bilder av den andra sidan av verkligheten, den som berättar hur starkt livet är, att vetenskapen gjort enorma framsteg, att väldigt, väldigt många får komma till det där återbesöket där läkaren gratulerar och säger att de inte behöver komma mer. Varje mapp hon håller upp är ett plakat i ett hoppets demonstrationståg.
Men hur innerligt vi än önskar, hoppas och ber så slutar inte alla berättelser så. Det finns tyvärr andra mappar i arkivet också och i den meningen ryms en avgrund av sorg och saknad. Det måste också sägas. Det hurtfriska har aldrig hjälpt någon, att säga att det nog blir bra, att det ordnar sig är en klen tröst eftersom ingen kan lova det. Men det är inte förbjudet att sopa ihop alla rester av hopp och ljus som är möjliga att hitta och viska att det kan bli bra. För det händer att det blir det. Oftare än motsatsen faktiskt.
Och där någonstans ryms allas våra liv. Där ryms allt det som blev bättre och vackrare än vi ens våga tro och där ryms alla drömmar som slog fel. I källaren under vår tillvaro finns våra förluster och nederlag. Men där finns också alla mappar med anteckningar om alla de gånger ljuset besegrade mörkret.
Att ta fram dem ibland, hålla upp dem en stund och minnas kan vara skillnaden mellan uppgivenhet och modet att möta den dag som kommer.
