Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Tomas Sjödin, lördagskrönikör.

Tomas Sjödin: "De sista entusiasterna?"

"Det är något direkt uppiggande med entusiaster. Deras passion kan röra nästan vad som helst, det är själva glöden som är det viktiga", skriver lördagskrönikören Tomas Sjödin.

Det har varit en varit en konstig vinter. Även i södra Norrland där jag har min mor och min bror har det varit mestadels milt och blaskigt. Efter ett uppdrag uppåt landet förra veckan tog jag fritt ett par dagar för att få åka skidor på längden hemma i Kramfors. 
Jag kallar Kramfors för hemma fastän jag inte bott där sedan jag var tonåring. Hemma är hemma på något sätt. Min bror, som vid den här tiden på året mest brukar skicka bilder och korta filmer på skidspår och snötyngda granar, hade varit oroande tyst veckorna innan jag skulle komma. Snart stod det klart att skälet var total snöbrist. Han menade att det inte var någon mening med att ens ta med skidorna om det inte skedde ett under, som han uttryckte det. Undret uteblev tills det var dags att åka men jag tog skidorna med mig ändå. Dagen innan jag anlände formligen vräkte snön ner. Redan den första morgonen hemma gav vi oss upp till Icktjärn och stakade ut i närmast perfekta spår. När vi hade åkt någon kilometer stannade jag min bror och frågade vem som på så kort tid hade hunnit preparera spåren genom skogen till detta skick? Och så snabbt? Han svarade med självklarhet att ”det är ett gäng entusiaster”. Han berättade om dessa icke avlönade människor som gjort det till sin uppgift att vara ute innan alla andra och se till att spåren håller bästa möjliga skick. Vecka ut och vecka in, vintern igenom.   

Resten av åkningen tänkte jag på orden ”entusiast” och ”entusiaster”. Jag slog upp dem när jag kom hem och fann att synonymerna bland annat är eldsjäl, ivrare och älskare och tänkte att kärleken kan ta sig uttryck på så många sätt. Att den uppenbarligen kan ta formen av ett skidspår genom granskog och att entusiasterna är en folkgrupp som vi måste vara rädda om. ”Det är för få som tror på sångerna, som följer vinden med ballongerna. Vi är förmodligen de sista entusiasterna” sjöng Povel Ramel i Knäppupprevyn i slutet av 60-talet och skruvade texten mot slutet till en vädjan om att vi inte förblir de sista entusiasterna. Jag gör denna morgon hans text till ett upprop och en bön. 

Det är något direkt uppiggande med entusiaster. Deras passion kan röra nästan vad som helst, det är själva glöden som är det viktiga. Det är svårt att uttrycka vad det gör med ett samhälle eller ett sammanhang att det finns några som brinner lite mer än oss andra, som har en så stark kärlek till något att de lägger tid och kraft på något som inte kan räknas i pengar eller status, något som bara kan vägas på kärlekens våg. 
De gör inte det de gör för att bli tackade utan därför att de finner det viktigt. Ändå är denna text ett stort och innerligt tack.
Inte sällan opererar entusiasterna i tystnad. De syns oftast inte, men man kan se spåren efter dem. Måtte många av oss följa i de spåren.  

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.