Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Tomas Sjödin: "Därför springer jag varvet i år igen"

Lördagskrönikören Tomas Sjödin debuterade i Göteborgsvarvet förra året. I dag förklarar han varför han står på startlinjen igen.

I dag ska jag springa för livet. Långt bak förvisso, med låg hastighet och utan att ens veta om jag kommer att orka ända fram till Slottsskogsvallen. Men springa ska jag!
Jag debuterade i Göteborgsvarvet fjol. Min tid var inte mycket att skriva hem om, men jag tog mig runt i alla fall. Orkade inte löpa hela vägen, men när jag på håll såg att min familj och våra vänner stod i Vasaallén så uppammade jag mina sista krafter och gjorde en farisé-rusning förbi dem och tror att jag fick det att se ut som om jag sprungit fjäderlätt i 19 kilometer. Det är bara att erkänna att det gick fruktansvärt tungt den sista halvmilen. 
Och ändå: Upplevelsen tillhör de jag sent skall glömma, och trots att jag hade ont precis överallt så hade jag redan bestämt mig när jag stapplade i mål: Jag springer nästa år igen! 

Nu har det tydligen gått ett år och det slår mig hur ofta jag tänkt på folkfesten Göteborgsvarvet under det här året. För det handlar inte bara om att jag tar mig runt, det handlar om att vi gör något tillsammans, om att få vara en liten del av något större och gemensamt. Och det är alltid viktigt. Det utvecklas en otrolig energi när många människors flyttar sig åt samma håll. Och de som springer samverkar dessutom med alla funktionärer och alla musiker som muntrar upp vid de trista sträckorna, och påhejarna som står i de backar där annars många hade kroknat. Och även om man vet att deras uppmuntrande rop om att det inte är långt kvar inte är helt sanna, så ger de kraft att ta den där backen. Göteborgsvarvet är en tillsammanshet. Jag har snott det ordet av en vän i Kalmar som heter Jan Nordström. Jan gör de mest vidunderliga fotoböcker, en av dem heter just Tillsammansheten och handlar om fotbollslaget Kalmar FF. Fast detta handlar egentligen inte om fotboll. Mer om att vi människor kan rädda varandras liv. När vi vandrar med varandra, skriver han. 

Tillsammans är ett ord som spränger gränser, även nationellt. I dagarna har det hållits fredskonferens i Bukavo i Demokratiska republiken Kongo. Under konferensdagarna, där en av mina kollegor är med, fick en planerad fredsmarsch ställas in av säkerhetsskäl.

Därför gör jag i smyg om hela Göteborgsvarvet till en fredsmarsch, bara jag och några till vet om det. För under ett par årtionden har Demokratiska Republiken Kongo plågats av oroligheter som lett till att mer än fem miljoner människor har dött, hundratusentals har tvingats på flykt och tusentals kvinnor har blivit våldtagna. Detta har kallats Afrikas glömda krig eftersom det trots sina katastrofala dimensioner får fortsätta.
Knappast stoppar man det genom att springa Göteborgsvarvet? Eller så gör man det. För i en värld där allt rör vid allt håller jag det inte för osannolikt att ett steg i Sverige på något sätt kan vara ett steg i fredens riktning i Kongo. Allt det som görs av kärlek betyder något och kärlek flyttar sig mellan världsdelar och länder utan att ens fråga om lov. Det är det som är kraften i den rörelse som är ensamhetens motsats:
Tillsammansheten. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.