Jag var i Stavanger i veckan och höll föredrag på en ungdomsfestival. I en av pauserna blev jag intervjuad av en ung journalist. Det spöregnade utanför fönstret till den sporthall där vi satt, tydligen ett normaltillstånd i Stavanger. Vi blev sittande ganska länge. Han visade sig vara en eftertänksam och påtagligt begåvad kille och efter en rad frågor om böcker och skrivande ställde han den ovanligaste fråga jag fått genom åren. "Har du något du vill fråga mig?".
Jag behövde bara en mikrosekund för att veta att jag ville fråga honom om vad det bodde för drömmar i hans bröst. "Vad kan få dig att ligga vaken om nätterna?", sa jag, och "Vad känns riktigt meningsfullt för dig?"
Trots att vi ju skulle prata om en av mina böcker, utvecklade sig samtalet till att lika mycket handla om hans liv och vilken spännande bok det skulle kunna bli. Samtalet slutade inte alls där jag hade trott att det skulle sluta. Jag lämnade honom men en ganska uppfordrande maning: "Gå nu hem och börja skriva på din bok. Börja idag! Hinner du inte idag, så ta det imorgon, men vänta inte längre än så".
Det händer ganska ofta, när jag möter nya människor, att de frågar vad jag gör. Det är ju en vanlig inledning till ett samtal och inte så pjåkig som det ibland antyds. När jag berättar att jag ägnar en del av min tid till att skriva böcker händer det ganska ofta att någonting vaknar hos den som frågar. Det tänds ett ljus i deras ögon och så kommer det: "Jag skulle också vilja skriva en bok!" Ganska ofta visar det sig att de egentligen har allt, en intressant historia en fallenhet för att berätta och dessutom tillgång till papper och penna. Egentligen finns det bara ett problem: De skriver aldrig någon bok. Veckor blir månader och månader blir år och hela tiden tänker de skriva en bok.
För många år sedan mötte jag en litteraturprofessor i Helsingfors. Jag minns inte vad han hette, bara att han var verksam vid Åbo Universitet, men jag har honom att tacka för mycket, inte minst att han tog sig tid att förklara för mig hur viktigt det är att samla ihop och sätta ord på sin historia. "Det är inte viktigt om boken blir utgiven eller läst, det avgörande är att du skriver", sa han och menade att det var processen i sig som var det viktiga.
Just detta rör så mycket mer än bokskrivande. Det rör allt det där i våra liv som vi drömmer om men aldrig riktigt får ur händerna. Drömmar som mycket väl skulle kunna förändra ett samhälle. Drömmar som tar form först när man tar ett steg i drömmens riktning.
Semestern är över. Sommaren blev som den blev. Tänk om den här sensommaren kunde få bli en vår för drömmar? Det är egentligen inte så mycket att vänta på, det är i stort sett bara att sätta igång. Man kommer aldrig till den sista raden om man inte skriver den första. Det är inte säkert att det blir något av det, men det vet man inte förrän man börjar.
