Jag hör mig själv ursäkta att jag inte hunnit med det jag skulle, med att säga att något annat kom emellan. Ibland var det inskjutna något spännande som inte gick att motstå, andra gånger något man för allt smör i Småland inte ville skulle ske, men som gjorde det ändå. Och så har det slagit mig att det som kommer emellan också är en del av själva livet. Att livet inte bara är den tydligt snitslade bana som leder mig från födelse till död. Det är också avvikelser, sträckor där tillvaron gör en gir ut i ett landskap man aldrig trodde att man skulle hamna i och man ser allt från ett nytt och annat håll.
Jag har tidigare förfäktat att man skall långtidsplanera så lite som möjligt, att man ska ta det myckna talet om mål och delmål med en nypa salt och i stället bara åka med i det som sker. Jag tror inte riktigt så längre. Utan en viljeinriktning förlorar man sig lätt i det hitersta och kommer aldrig längre. Jag tror att det finns stora poänger i att våga dra ut de långa linjerna och fråga sig vad man skulle vilja vara om tio eller tjugo år? Allt måste sedan inte bli så som man drömmer, men genom att göra en färdplan ger man i alla fall sig själv chansen att komma dit man vill. Att rikta sitt liv mot ett tydligt mål är ett sätt att undvika rundgång och det är i det perspektivet avvikelserna blir viktiga.
Det sägs att livet är en skola, att man finns i den här världen för att lära sig saker. Jag har lärt mig en del om livet som jag gärna skulle ha varit utan, lärdomar som haft ett för högt pris. Men en av de saker jag tydligt kan utskilja som en livets lärdom, är just vikten av att ibland göra spontana avvikelser från färdplanen. Jag har blivit mer uppmärksam på den där påträngande känslan av att det är något jag skall göra och att jag skall göra det omedelbart. Denna känsla handlar inte för ett ögonblick om omgivningens krav och förväntningar, den är snarare att likna vid ett inre tryck, en svag ton från det egna subtila signalsystemet.
I sådana lägen skall man inte tveka, då skall man handla. Ytterst sällan handlar dessa avvikelser om långsiktiga kursändringar, snarare om sådan som alltför länge fått stryka på foten för det löpande: att åka och besöka en människa som man tänkt att man skulle besöka, ta det nödvändiga samtalet med den man älskar, lämna den väl uppkörda vardagsvägen och ta av på någon liten skogsväg bara för att man får för sig att man ska det.
Semestern är egentligen en utmärkt tid att öva på detta. Att, när dagarna stillnar en aning, lyssna efter de svaga röster som alltför länge kvävts under myckenheten och så handla. Sluta fundera och sätta sig i rörelse, låta livet komma emellan helt enkelt. Och det har hänt att sådana, till synes plötsliga infall, har räddat liv.
