Jag skriver allhelgonahelgens krönika på väg till en kortare bokturné i Nederländerna. Det känns konstigt att vara borta just denna helg. Under den här helgen har jag i mitt arbete som församlingspastor i många år haft fullt fokus på att möta sörjande och saknande medmänniskor i en tacksägelsegudstjänst och en stunds samvaro efter den. I år sköter mina kollegor det och jag pratar om vila i tulpanernas rike.
Innan jag åkte ägnade sonen och jag en kväll åt att så gräs på en del av vår tomt som varit uppgrävd. Möjligen borde vi ha gjort detta ett par veckor tidigare, men det var först nu det blev av. Hösten är en bra tid att så på, jorden har kvar mer värme än man kan tro och solen är inte för stark. Det gror bra.
Jag har laddat för helgen i Nederländerna genom att läsa om ett par av holländaren Henri Nouwens böcker. Nouwen var universitetslärare och författare men valde att leva de sista åren av sitt liv i en kommunitet med ungdomar med psykiska funktionshinder. Jag har läst honom mer än halva mitt liv, dragits till hans sårbarhet och hans öppenhet om sin egen kamp. Men mest till hans sätt att skriva varsamt om en så stark kraft som tro.
Nouwen föddes i Nijkerk en stad vid Veluwebergen i mellersta Nederländerna och jag hoppas på att hinna dit under dessa korta dagar. Han dog när han var i den ålder jag är nu, bara något år äldre. Men hans böcker lever och fortsätter att betyda mycket för människor världen över. Jag är en av alla dessa människor.
Hösten blev tidig och tydlig i Nouwens liv. Under själva upploppet skrev han mycket om åldrande, död och hopp. Inte sällan gjorde han det utifrån tanken just på ett slags höstsådd. ”Det korta livet är en tid av sådd”, skrev han och menade att livet på jorden är en tid då de frön som ska blomma i evigheten sås. Han såg det som människans kallelse att uppleva varje stund av jordelivet som ett evighetens frö, och menade att med det hoppet behövde ingenting i livet sägas vara förgäves. En del av det vi sår ser vi växa i tiden, annat först på andra sidan.
Det är en hoppfull handling att så på hösten, jag kände det i hela kroppen, jag kände det när mörkret sänkte sig över Hisingen och det blev dags för oss att packa ihop och gå in och äta kvällsmat. Nu låg fröna där och inget mer behövde eller kunde göras.
Jag lade mig tidigt den kvällen och tänkte på alla tusentals gräsfrön som nu ligger och väntar i det bruna, kalla som snart täcks av snö. Tänkte att det krävs ett under för att det ska bli en gräsmatta av det, och att jag aldrig har betvivlat det undret. Sedan släckte jag lampan och låg i mörkret och tänkte på alla de som vi älskade, men som lämnade oss innan vi tyckte att vi var färdiga att ta farväl. Jag sa till mig själv att de inte är borta. I min tro vilar de barmhärtigt i den goda paradisjorden tills det eviga livets startskott går.
