Han tittade sig i spegeln och tänkte ”vad fan har hänt med dig?”.
– Tidigare hade jag inte sett mig själv som en knarkare. Som jag såg det var det bara sprutnarkomaner som var knarkare. Jag hade sett ned på dem. Men så en dag satt jag plötsligt där med sprutan i armen.
Deniz Liman, då 34 år, hade några år tidigare tagit avstånd från det gängkriminella liv han levt. Tryggheten i utanförskapet var borta, flertalet vänner döda eller i fängelse.
– Jag kände till några få som brutit sig loss och blivit drogfria. Innan hade jag ändå tänkt ”det är omöjligt, det är så här mitt liv ser ut, jag kommer att dö på det här sättet”. Men så fick jag kontakt med en av killarna som varit på behandling och han hjälpte mig.
Stal redan på lågstadiet
Tillbakalutad i fåtöljen berättar Deniz om hur det tidigt gick snett.
I lågstadiet stal han en bandspelare från skolan för att ge till sin mamma – stereon hemma hade gått sönder. Hos tandläkaren bröt han sig in för att stjäla en mikrovågsugn. Och när det inte lyckades tog han en brödrost i stället.
– Jag tog saker som jag tyckte behövdes hemma. Men ju äldre jag blev desto mer saker stal jag som jag tyckte att jag själv behövde, tv-spel till exempel.
Samtidigt blev de äldre killarna som hängde på torget – de med flashiga klockor och kläder – snabbt förebilder.
– Jag förlorade mig själv redan som liten, fortsätter Deniz dröjande. Jag visste inte vem jag var och försökte bygga en identitet. Jag ville bli något – men valde fel bana.
När Deniz var fyra år omkom hans pappa i en bilolycka. Hela familjen befann sig i bilen och Deniz konstaterar att händelsen traumatiserade honom. Länge undrade han när hans pappa skulle komma hem igen, men tiden gick och pappan kom aldrig tillbaka.
– Jag började drömma mardrömmar och mådde inte bra. Jag kunde inte knyta an till andra människor och blev en ensamvarg.
Mer och mer tid på gatan
Deniz spenderade mer och mer tid på gatan, på 90-talets Hisingen. I senare tonåren började han stjäla cigaretter som han sålde vidare – då var det främst pengarna som lockade.
– Men samtidigt gick jag i skolan och hade en ordentlig kompis som brukade säga till mig ”skärp dig, du kan inte hålla på så här”.
I slutet av gymnasiet insåg Deniz ”han har rätt” och bad om att få gå om ett år för att ta igen det han på grund av skolk missat. Men då skedde Backabranden och Deniz var en av dem som arrangerat festen.
– 63 ungdomar miste livet. Jag kände jättestor skuld i det och klarade sedan inte av att gå tillbaka till skolan.
Deniz gör en kort paus innan han lägger till:
– I stället började jag sälja droger...
Drogerna tog därefter mer och mer plats i Deniz liv. Utöver att han sålde började han snart även själv missbruka.
– Jag tog droger för att stänga av. Samtidigt ville en del av mig leva ett ordentligt liv. Jag hade jobb, men sålde droger vid sidan av.
Fick plats på behandlingshem
När Deniz till slut kom till insikt, och bad om hjälp, fick han plats på ett behandlingshem. Han berättar att han där gavs möjlighet att bearbeta allt han utsatt sig själv och andra för.
– En del i tolvstegsprogrammet är att förlåta, och jag har börjat göra det. Jag behöver förlåta framför allt mig själv. På något sätt måste jag bli av med skuldkänslorna.
Deniz minns en händelse som känns speciellt jobbig att tänka på. En medlem i hans dåvarande gäng hade blivit rånad på droger och Deniz åkte hem till den utpekade killen för att kräva ersättning.
– Jag hade inte väntat mig att hans mamma och syster skulle vara där. Mamman grät. Vi bestämde ett datum då jag skulle komma tillbaka för att hämta pengar. Sedan sket jag i det. Men jag skulle ändå vilja be om ursäkt, för att jag ens kom dit...
Jobbar på boende för missbrukare
I dag arbetar Deniz på ett av Frälsningsarméns stödboenden för missbrukare.
– Jag försöker göra så mycket gott jag kan nu. Det känns värdefullt att få vara med och påverka, att kunna finnas där och lyssna – så som jag hade behövt att någon funnits där för mig. Jag tror att det är viktigt med någon som ser att man finns. Jag har en fin mamma som alltid gett mig kärlek, men hon var också ledsen efter att pappa dog... lite halvtrasig.
Efter ett ögonblicks tystnad fortsätter Deniz:
– Det känns tragiskt att tänka tillbaka på hur mitt liv såg ut, men att veta att jag tagit mig igenom det här, att jag står på benen och kan stötta andra... det betyder otroligt mycket.
Deniz Liman
Ålder: 39 år.
Bor: Hisingen.
Familj: Två barn.
Gör: Arbetar som behandlingspedagog hos Frälsningsarmén.
Intressen: Styrketräning, motion.
