Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Thomas Kolandivelu kom från Malaysia till Sverige som 14-åring. Sedan dess har han blivit kvar. Thomas arbetar som diakon i Tuve-Säve församling.

Thomas lämnade plantagen för ett annat liv

Som 14-åring kom Thomas Kolandivelu till Sverige från Malaysia, men det var aldrig meningen att han skulle stanna. 41 år senare är han ett av Tuves mest välkända ansikten.

Sommaren 1975 är rekordvarm. Temperaturerna skjuter i höjden, och i media beskrivs det som den mest omfattande värmeböljan i svensk historia. Thomas Kolandivelu och hans fostersyskon fryser. De kom till Sverige från Malaysia i april, och gick hela sommaren klädda i röda täckjackor med stora huvor. 
Sedan blir det oktober, och kylan fortsätter överraska. Thomas Kolandivelu har precis fyllt fjorton, och vaknar i sitt rum i prästgården i Lane-Ryr utanför Uddevalla.
Han går ner för att äta frukost, fortfarande barfota och klädd i pyjamas, när fosterpappa Lennart säger åt honom att gå ut och titta. Han springer ut – men springer in igen fortare. Det är första gången han ser snö.

Oktober igen, 41 år senare. Utanför Glöstorpskyrkan är himmelen grå och dimman tät. Thomas tänder värmeljus i små lyktor av glas och minns sin första vinter i Sverige. Hur han och fostersyskonen sträckte ut tungorna och fångade snöflingor med munnen.
– Jag gillar snön, det är rent och fint. Jag gillar inte mörkret, säger han.
Från början var det inte tänkt att Thomas skulle stanna i Sverige. Han föddes på en gummiplantage i Malaysia, växte upp med kristna föräldrar och fem syskon. I treårsåldern märkte familjen att något var fel, han ramlade ofta och hängde inte med i syskonens lek. När han började skolan blev det ännu tydligare. Han såg inte. 
– Min barndom bestod av att mamma fick höra av alla att jag skulle dö, säger han och fortsätter:
– Mammas tro och kärlek till mig är anledningen till att jag lever idag. Folk trodde att jag var besatt av onda andar, men hon tog hand om mig.
Han lärde sig aldrig att läsa eller skriva, grå starren gjorde synen grumlig och han kunde inte urskilja bokstäverna. 

När Thomas var i tolvårsåldern träffade han två svenska missionärer.
– Jag fick världens chans att få hjälp med mina ögon, säger han. 
En operation, ett par glasögon och något som han beskriver som ett helt nytt liv. Året efter frågade missionärerna om han ville följa med till Sverige. Han tvekade inte. Utan att fråga föräldrarna eller veta något om landet tackade han ja. 
Han minns kontrasterna tydligast. Från pojkskolan i Malaysia där man bar helvita uniformer och reste sig när läraren kom in, till den röriga byskolan i Lane-Ryr där alla flickor var kära i honom.
– Jag var den första mörkhyade i Uddevalla, alla tyckte jag var så exotisk. Jag har fortfarande kvar albumen med alla flickors skolfoton där de skrivit "I love you, I love you", berättar Thomas och skrattar.

Bild: Alice Nordevik
Bild: Alice Nordevik

Egentligen var det inte tänkt att bli mer än så. Han skulle få hjälp med ögonen, utbilda sig och sedan åka hem till Malaysia igen. Nu har han arbetat som diakon i Tuve-Säve församling i 32 år. De ovalformade glasögonen med guldfärgade bågar vittnar om synfelet som fortfarande är kvar, bland annat får han inte köra bil. Men han kan se, och ett steg i taget tar han revansch på barndomens sorger.
Hemma vid köksbordet i Tuve håller han äntligen på att lära sig läsa modersmålet tamil. Han sitter med barnböcker, ljudar bokstäverna högt en i taget. 

Hem till Malaysia åker Thomas varje år.
– Jag älskar det, jag har mina vänner och hela min släkt där.
Han planerar att flytta tillbaka när han går i pension, och har redan köpt huset han föddes i. Där bodde de femton personer i tre rum, utan rinnande vatten och elektricitet. Idag har han renoverat det, insidan är som vilket svenskt radhus som helst. Han berättar att om han någonsin skulle bli dödssjuk har han sagt till sin svenska familj att han vill tillbringa sin sista tid i Malaysia. Komma hem.
– Jag vill dö där, jag vill bli begraven där, säger han.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.