Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Thomas Fredholm är en sträng mästare när det gäller att tillverka gitarrer. "Detta är nog en av de minsta verkstäderna i världen, säger Thomas, som tillverkar allt i jakaranda och har världsberömda gitarrister i sin kundkrets. Bild: Clas-Göran Sandblom

Thomas bygger gitarrer till scenernas frontfigurer

Bara ett halvdussin personer i Sverige tillverkar gitarrer i liten skala. Thomas Fredholm är en av dem. Hans spännande story kommer att skildras i en dokumentärfilm.
– Den ska göras av Max Tellving, producent och filmare, som börjat med att intervjua personer i Nashville om mig.

Fredholm har tillverkat gitarrer till många av världens bästa musiker, en i månaden. Det tog 20 år att komma dit.

– Jag är med och leker bland de stora namnen, som håller världsklass och bygger till frontfiguren på scenen.

Posten blev första arbetsplatsen

Som ung letade Thomas efter något där han kunde jobba så lite som möjligt.

Han började på Posten.

– Brevbärare var världens bästa jobb och jag blev säkert snabbast i Göteborg. Jag kom alltid en timma tidigare, klockan fem på morgonen, och klarade betinget till halv tio. Företagarna var skitglada att få posten tidigt, men muttrade när någon vikarie kom med posten mycket senare.

Bild: Clas-Göran Sandblom

Fredholms mål var att komma snabbast möjligt till sin verkstad.

Någon direkt musiker var han inte.

– Som ung plinkade jag på strängarna, som folk ofta gjorde vid lägerelden. Sedan köpte jag en fin gitarr, den väckte en slöjdkänsla som tagit slut i nionde klass.

Intresserad av trä och musik

Tanken växte på att försöka göra en gitarr som åtminstone kunde bli nästan lika bra som den han köpt.

– I grunden fanns ett intresse för trä, kombinerat med musik.

Thomas var nöjd med resultatet.

– Det var dags för en högre nivå. På den vägen är det.

Bild: Clas-Göran Sandblom

Efter tio år, runt 1990, bestämde Thomas sig för att försöka leva på sitt hantverk, frun stöttade.

– Då hade jag hållit på i tio år, det var som en slags professionell hobbyinriktning. Mina gitarrer höll en allt högre kvalitet, jag sålde allt jag tillverkade.

Han stack iväg till Tyskland och England för att introducera sig och fortsatte med det fram till 2008.

– Jag var först i Europa att göra det och fick kontakt med Peter Harrysons gitarrist Bengt Magnusson, som hade ett bra nätverk i Tyskland och kunde lansera mig där.

– Fram tills för tio år sedan drömde jag bara om gitarrer. Den var en total passion med Bob Dylan och Neil Young i musikbagaget.

Endast det bästa är gott nog

Hela tiden har han haft fokus på att närma sig den italienske violinmakaren Stradivarius hemlighet. Tomas trummar, lyssnar spänt på ljudet från resonanslådan. Putsar med sandpapper för justering.

– Jag riktar mig till musiker, inte till ”Wallenbergare” som köpt en Jaguar, en tavla av Rembrant och andra dyra prylar. Jag vill nå en femma i hantverket och försöker framför allt att få in det konstnärliga i ljudet.

Fredholm var tidigt ute för att få stipendier – utöver dem som delades ut på Konstfack.

– Jag letade i dagar på länsstyrelsen. Språket var ålderdomligt. Ett av de första stipendierna jag fick var till ”vidare förkovran för fattig studerande”.

Bild: Clas-Göran Sandblom

Senare fick han Göteborgs kulturstipendium.

– Tror det var runt 15 000 kronor, en skaplig slant på 80-talet.

Penningstöden räckte till en resa till Granada i Spanien och några resor till USA.

– Det var i Kalifornien det mesta hände. Musiken fanns där och intresset för stålsträngat exploderade. Där fanns traditionen för Gibson och Martin-gitarrer. Det var dit man åkte.

Bra självförtroende – och ödmjuk

Thomas har gott självförtroende, men är samtidigt också ödmjuk.

– Standarden var relativt låg, utmaningen var inte så tuff som nu. När jag bytte fokus från de klassiska gitarrerna för tio år sedan gjorde jag en enkel analys: Jag är etablerad på en nivå som inte många andra, men värd noll i den nya världen, stålgitarrer. Det var som att komma från operan till rock'n'roll.

Thomas försökte komma nära ikoninstrumenten från 1930-talet.

– Många har försökt, men jag ligger väldigt nära och gör vad få klarar. Jag bestämde mig att närma mig toppmusikerna som på 80-talet köpte instrument som nu är värda en miljon. Att knocka dem, försöka få dem förstå vad bara jag och några få klarar – till ett skapligt pris.

Oförglömligt avslut på hotellet

Via personal på Liseberg och Konserthuset fick han fram brev till stora artister.

– Så träffade jag riktigt tunga musiker. Via mejl fick jag tag på Jim Salestrom, en av Dolly Partons gitarrister. Han köpte av mig. En timma senare träffades vi och de andra fyra musikerna i gruppen. En av dem hade en egen studio och ett otal gitarrer hemma i Nashville.

Kvällen slutade på ett oförglömligt sätt – i Sheratons lobby.

– Klockan elva på kvällen, direkt efter konserten på Scandinavium, sjöng min fru med Dolly Parton och hennes orkester. Folk kom ut ur hotellrummen och fick en gratiskonsert.

Frun Rita fick tummen upp av alla.

– Jag var riktigt stolt, minns Thomas Fredholm.

Thomas Fredholm

Ålder: 59 år.

Bor: Hisingen.

Gör: Självlärd gitarrbyggare.

Familj: Frun Rita, lärare, barnen Anya, Ante, Ebba och Max.

Intressen: Musikinstrument. Dokumentärtokig. Att vara uppdaterad, lära nytt. Familjen har vistats långa perioder i Thailand, Malaysia och Kina. De har ett hus i Sri Lanka.

Kuriosa: "Zac Brown, som sjunger på Aviciis "Broken Arrows", har sju av mina gitarrer. Dan Tyminski, på Aviciis låt "Hey brother", har två”.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.