Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
När Therese Möller var tolv år dog hennes morfar – då rasade hela hennes värld, hon drabbades av  depression och panikångest. Bild: Anna Edlund
När Therese Möller var tolv år dog hennes morfar – då rasade hela hennes värld, hon drabbades av depression och panikångest. Bild: Anna Edlund

Therese var bara ett barn när hon drabbades av panikångest

Mobbningen i lågstadiet gjorde att hennes självkänsla i princip utplånades. När hon mitt i allt förlorade sin stora trygghet – morfar – rasade världen totalt. Therese Möller var bara tolv år när hon drabbades av depression och panikångest.

Hon minns att hon vid flera tillfällen sa till sin mamma att hon inte ville leva. Therese Möller gick då i lågstadiet och orsaken till att hon kände att hon inte orkade mer var den mobbning hon utsattes för.

– Det blev inte heller bättre, trots möten med skolan, berättar Therese.

– Det slutade med att jag och mamma flyttade. Det gjorde det lite lättare. Samtidigt var det tufft hemma. Mamma, som var ensamstående, var otroligt kärleksfull men hon mådde inte bra. Jag hade min fristad hos mormor och morfar. Där fick jag vara det glada, nyfikna barnet jag egentligen var.

Morfar stod för tryggheten

Med ett leende förklarar Therese att framför allt morfar var hennes stora trygghet – ”en fantastisk människa med ett otroligt stort hjärta”.

– Vi hängde ihop och gjorde det mesta tillsammans. Jag stod bakpå hans permobil när vi åkte till torget för att köpa tulpaner till mormor och mazariner till fikat. Vi lagade mat, hittade på roliga saker och han hjälpte mig med läxorna. Han var bara helt underbar och älskade mig villkorslöst. Men plötsligt en dag dog morfar utan förvarning. Då var jag tolv år.

– I den stunden gick hela min värld sönder. Allt vändes upp och ned.

"Efter att morfar försvann ville jag inte finnas, jag kunde inte hantera sorgen", berättar Therese. Bild: Anna Edlund
"Efter att morfar försvann ville jag inte finnas, jag kunde inte hantera sorgen", berättar Therese. Bild: Anna Edlund

Therese drabbades av depression vilket så småningom utvecklades till en ätstörning, panikångest och ett självskadebeteende.

– Morfar hade varit den som höll ihop allt. Efter att han gick bort ville jag inte finnas, jag gjorde allt för att försvinna och ätstörningen och självskadebeteendet var ett led i det. Jag kunde inte hantera sorgen, mamma och mormor visste inte heller hur de skulle göra och vi fick ingen direkt hjälp.

Inlagd på Östra sjukhuset

I drygt ett år höll Therese allt inom sig, men till slut gick det inte längre.

– Jag berättade för mamma att jag inte åt, att jag gjort mig själv illa fysiskt och att jag inte ville leva. Efter det tog det bara några dagar innan jag blev inlagd på Östra sjukhuset.

Therese lutar sig tillbaka. Hon konstaterar att tiden som följde var svår och att det krävdes många år av samtalshjälp för att komma dit där hon är i dag. För omgivningen dolde hon länge sitt dåliga mående.

– Jag öppnade mig aldrig helt för de få vänner jag hade. Men i högstadiet fick jag en nära vän som jag anförtrodde mig åt, och i tvåan i gymnasiet skulle vi vid ett tillfälle öva på att berätta något inför grupp. Jag tänkte ”vad har jag att berätta, jag är ju bara värdelös...”. Men då sa min vän ”varför berättar du inte om hur du mår?”. Det blev en vändpunkt, att våga berätta. Jag tog mod till mig, ställde mig framför klassen och pratade om både ätstörningen och mitt mående.

Therese arbetar i dag för att sprida kunskap om psykisk ohälsa och minska det stigma som finns. ”Om du mår dåligt – berätta för någon i din närhet som du känner dig trygg med och litar på. Man behöver inte vara ensam och det går att må bättre, även om det inte känns så", säger hon Bild: Anna Edlund
Therese arbetar i dag för att sprida kunskap om psykisk ohälsa och minska det stigma som finns. ”Om du mår dåligt – berätta för någon i din närhet som du känner dig trygg med och litar på. Man behöver inte vara ensam och det går att må bättre, även om det inte känns så", säger hon Bild: Anna Edlund

Första året i gymnasiet hade Therese knappt varit i skolan, och när hon väl var där gav klasskompisarna henne undrande blickar.

– Men efter att jag hållit mitt föredrag blev bemötandet helt annorlunda. För första gången hälsade man på mig i korridoren.

Vilsen och ångestfylld

Ett år senare tog Therese studenten och blev friskförklarad från ätstörningen.

– Men jag var fortfarande vilsen och ångestfylld, säger hon dröjande. Jag fortsatte att självskada och fick panikångestattacker. Först när jag var runt 23 år kände jag att jag fått tillräckligt med resurser för att hantera livets upp- och nedgångar på ett konstruktivt sätt.

Therese ler en aning när hon lägger till:

– Det är jag glad för. Och det finns så klart många delar i det, men psykologen var en stor hjälp. Mobbningen i lågstadiet gjorde min självkänsla obefintlig. Jag har inte trott på mig själv. Jag har inte kunnat se att jag haft ett värde. Men psykologen hjälpte mig att förstå och se det som var positivt i mitt liv.

Vågar berätta numera

Therese, som i dag arbetar på Hjärnkoll i Västra Götaland – vars mål är att öka kunskapen om psykisk ohälsa, poängterar att även det faktum att hon fick det jobbet betytt mycket.

– Det stärkte mig att inse att det finns ett värde i min erfarenhet av psykisk ohälsa. Jag hade varit beredd på att behöva lägga den erfarenheten i bagaget, eftersom jag upplevde den som skamfylld.

Hon funderar lite och säger därefter:

– I dag mår jag mestadels bra, även om jag fortfarande har dagar med ångest. Men nuförtiden vågar jag berätta för de i min omgivning när jag inte mår bra. Jag har också blivit snällare mot mig själv. Jag har fått en förståelse för att jag är värdefull och förtjänar att leva.

Therese Möller

Ålder: 31 år.

Bor: Guldheden.

Familj: Sambon Anton och sonen Malte.

Gör: Jobbar som samordnare på Hjärnkoll i Västra Götaland.

Intressen: Film och inredning.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.