Hösten står för dörren. Färgernas årstid. Den tid då allvaret, fliten och plikten kallar. Bakom oss flyktar sommarens sorglöshet, lättja och kravlöshet. Hösten är den tid då jobbet, skolan och livet blir på riktigt igen. Den tid då allt det där drabbar oss som vi kallar stress.
Stress är ett konstigt ord. Det används av nästan alla människor då och då för att det är så lätt att knyta an till. Med stress menar de flesta egentligen påfrestning och det borde det också betyda i vardagligt tal. Positiv stress finns inte, eftersom ordet blir meningslöst då. Det finns lika lite som positiv lunginflammation.
Stress innebär egentligen inget annat än otillräcklighet. Känslan av att inte räcka till. När hjärnan inte hittar någon lösning på livets påfrestningar uppstår känslan av otillräcklighet. Det kan ske på sekunden som då man upptäcker något hotfullt eller skrämmande, men det kan också vara en malande känsla som förföljer en – som då jobbet känns övermäktigt eller ekonomin sviktar. Det verkliga eller upplevda hotet försätter kroppen i beredskap via nervsystem och hormoner, vilket kortsiktigt tjänar sitt syfte. Pågår det under en längre tid övergår beredskapen i utmattning. Känslan av otillräcklighet och orkeslöshet är ett obehag som får hela vår kropp att kämpa, stundtals infernaliskt, till dess en dag då gränsen är nådd – det är då vi kallar det utmattningssyndrom. Kraften, viljan, lusten och orken tryter. Tröttheten tangerar fullständig utmattning och det hjälper inte att sova en hel helg. Nedstämdhet och oro beslöjar alla tankar och känslor. Livsandarna flyr sin kos. Hjärnan höljs i dimma. Tankarna leker tafatt som i en labyrint och förlorar sig snabbt i detta virrvarr och vägrar komma ut i någon ordnad form. Minnet glömmer sin uppgift och inte ens det kommer man ihåg till nästa dag. Det känns som att det är alltför mycket att tänka på och alldeles för lite att tänka med.
Vad skall man då göra, eller tänka, för att slippa otillräcklighetens ok och trötthetens förlamande bojor? Påfrestningen i vardagen och känslan av otillräcklighet får vi nog alla brottas med. Det är nog ofrånkomligt, nödvändigt och kanske till och med önskvärt. Vad vore annars glädjen utan sorgen eller känslan av att lyckas utan vetskap om hur det känns att misslyckas. Lärdomarna om livets möjligheter får man vinna själv.
Jag tror inte på alla dessa självutnämnda förlösare av otillräcklighetens gissel. Det kanske inte finns enbart en väg till lycka och välbefinnande utan många. Jag hoppas i alla fall det när jag skuldmedvetet hoppar över dagens motionspass fast jag vet hur nyttigt det är. Jag tror faktiskt att de flesta människor vet vad de borde göra för att slippa malas ner i grottekvarnen. Kanske är det just detta som är utmaningen, att ta sig själv på allvar. Det är vanskligt att se livet och leva livet som vore det en enda uppförsbacke, då går det snart utför (sorry!). Min gode vän Lennart Levi har uttryckt detta med egenmakt i livet på följande briljanta sätt: ”Om du har fått in en sten i din sko och stenen skaver foten – då behöver du i första hand varken meditation eller motion. Varken nyandlighet eller aromaterapi. Du behöver snöra upp skon och – ta ut stenen!”
Vanmaktens bojor är inte smidda i järn. Det går att ta ut stenen ur skon när man vet var den finns – annars får man leta. Ingen annan gör det åt dig. Bara du äger ditt liv.
