Jag vill uppleva en vår till, säger min pappa när vi står och håller om varandra i hallen hemma i Nås. En vår till. Han har fått tuffa besked i sin cancerdiagnos och vet att dagarna krymper. Vi gråter båda, över det definitiva. Det kanske inte kommer att bli möjligt. Tårar också över det vackra i hans längtan. En enda gång till vill han se hur livet spirar. Sedan kan det få vara nog. Men en vår till.
För den som levt stora delar av sitt liv ute i skog och mark är den önskan nära. Han har varit i skogen i åtta av veckans sju dagar, minst, i sitt liv. Men visst kan man tycka på ålderns höst att han fått uppleva så många vårar att annat skulle vara viktigare. Eller inte.
Vi gråter över att livet här och nu är så begränsat. Snart är det förbi och minnena återstår från en förälder som alltid funnits. Men snart är borta. Eller hemma.
Tårarna rinner över allt det vackra som finns i hans önskan. Våren. Livet som finns i de skira knopparna och solen som letar upp oss med de första värmande strålarna. Ja, visst ja! Varje år samma överraskning. Men här finns också en bultande oro över allt som just nu går sönder, i så många förluster i vår värld och bland de vi älskar. Den är obarmhärtig, den här vintern på så många vis. Men så kommer de första vårtecknen. Mitt i allt så kommer nya skira grönskande blad och bjuder oss sin skönhet och sitt hopp om liv.
För honom och mig är det de knallgula hättorna av hästhov eller tussilago som är vackrast.
Namnet hästhov kan syfta på de något hästskoformade bladen, eller det kan vara en förvrängning av hosthäva, från latinets tussilago (ört som häver hosta), läser jag i ett uppslagsverk.
Jag säger som jag alltid gjort, hästhov .
I min pappas önskan finns hela påskens berättelse inbyggd. En vår till. Att få uppleva denna högtid i vår del av världen samtidigt som naturen ger sitt vackra, sprängfyllda och pockande liv, är en förunderlig gåva. Från död till liv är kyrkans största och viktigaste berättelse.
En vår till. Det får vi längta efter.
Det finns så mycket att önska just nu. Men också så mycket skönhet som kommer mitt i det allra svåraste. Någon spelar cello på ett sönderbombat torg i Kiev, en symfoniorkester eller en ensam dragspelare mitt i skärvorna trotsar mörkret och rädslan med sin musik på en annan plats. Vi försöker hitta möjligheter för den som kommer hit och har förlorat allt. Omöjligt att ta in all smärta, men musiken och hästhovarna i diket berättar om ett större hopp.
Min pappa fick uppleva en vår till, innan han i den vackra majgrönskan gick ur tiden för många år sedan. Och hur den våren som väntar är, det återstår att se.
Är det vår i himmelriket? Står det hästhovar i diket?
Hör jag själaringning hemma i vår by?
Herren Gud på porten gläntar.
Vinkar åt mig, ler och väntar,
och jag nalkas på en snövit sommarsky.
Rune Lindström ur Himlaspelet
