Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Superstjärnan som lämnade rampljuset

Se de historiska bilderna på Garbo från Göteborgs-Posten:s spalter.

Greta Garbo var en världscelebritet redan i slutet av 1920-talet. För nutida läsare - som har vant sig vid att betrakta Garbo som en medieskygg superstar som gömde sig bakom solglasögon och stora hattar - är det tankeväckande att betrakta de äldsta Garbobilderna i GP:s arkiv. 

I början av sin karriär duckade hon inte för fotograferna. 

I Göteborgs-Postens historiska arkiv – numera förvaltat av bildbyrån Kamerareportage – utgör bilderna på Greta Garbos ankomster och avfärder med Amerikalinjens fartyg nästan en egen genre. Ju senare de är tagna desto skyggare ter hon sig.

Helomvändningen

I början av 1930-talet låter hon sig gärna fotograferas – från och med andra halvan av 1940-talet upphör fotografierna helt och hållet.

Den första av dessa två bilder är tagen den 8 augusti 1932.  

Garbos karriär pekar spikrakt uppåt. Hon ska snart fylla 27 år och är på väg att bli en maktfaktor i Hollywood. Hon verkar trivas med rollen som superstar och håller presskonferens på Amerikabåten.  Samma år hade filmen Mata Hari premiär.

Den andra bilden är tagen den 23 april 1936. 

Detta foto får sägas beteckna ett mellanläge. Hon sitter föga undanskymt hos kapten framför ett champagneglas, men hon hinner få upp en behandskad hand när hon ser fotografen i ögonvrån.

Med tiden blev det nästan en sport för fotografer och reportrar att få en skymt av Garbo. 

Sista spåret av stjärnan

GP:s möjligen sista framstöt i denna väg - nästan femton år efter Garbos död - gjordes strax före jul 2004 då Kristian Wedel för GP:s räkning försökte hitta spår efter Garbo på East Side Manhattan. Reportaget publicerades i GP den 16 januari 2005. GP:s utsände lyckades inte komma in i Garbos forna lägenhet - men väl till en granne som mindes henne väl. 

Öster om Första Avenyn är 52:a förnämt avskuren, den breddas av tomheten. Här
finns inga varubilar, inget buller, bara fasader och vakter i portvalv.

Och Garbo bodde alltså på 450, där gatan tar slut.
Huset står vid en liten bergskant. Det måste vara en av de stillsammaste platserna på Manhattan. Från staketet såg jag East River där lastbåten Adelaide bogserades framför Roosevelt Islands kråkslott. Jag tittade ned i en liten trädgård som hade häckar som ljudvall mot den fräsande motorleden. Det blåste från älven. Jag föreställde mig att hon hade gått på grusgångarna, i decennier, som en inlåst sagoprinsessa.
Långt borta på den oändliga 52:a kom en gammal man. Han var lätt som en luftande, närsomhelst kunde han föras bort av en torr vinterpust från Brooklyn. Jag undrade i vilken av de många portarna på 52:a, vid vilken guldsmidd vakt, han skulle gå in. Oändligt långsamt stretade han i grå skor över trottoaren.
Han bar grå fiskbensmönstrade ullbyxor och en brun filthatt med perfekt stukning. Han framskred hela vägen till 450 och tryckte på ringklockan och jag som
stod vid porten kunde inte låta bli att fråga:
– Bor du här? Träffade du Garbo?
– Of course, log han och försvann in.
Jag stod kvar och undrade vilket som var hennes fönster när dörren öppnades.
Det var Garbos granne igen.
– Jag bor våningen under Garbos. Det är en likadan lägenhet. Kom in så får du ett hum om hur hon bodde. Jag kokar lite te.Welcome.
Det var en underbar lägenhet.

Jag fick aldrig klart för mig hur många fler rum det fanns än dem jag såg. Den bredaste hall jag har sett – jag tror på allvar att det hade gått att köra en bil på parketten – ledde till ett hörnrum.
Hon bör från stora fönster ha skymtat FN-skrapan, vattnet, trafiken, bänkarna och den lilla
parken med häckarna.

Mister Harvey Dreyer var runt 85 år. Han gjorde ett sprött och kultiverat intryck, kanske gammal framgångsrik konstnär: gentleman och bohem. Den röda polotröjan var perfekt. På axeln hade han liksom händelsevis slängt upp en accentuerande grön skotskrutig
scarf.
På väggarna satt kopparstick och japanska tryck. På ett mörkt träbord låg The Times.
En flygel stod i ett hörn. Det var en våning som präglades av Manhattans största lyx: yta.
Fru Dreyer var inte hemma, men ur ett rum tittade ibland en kvinna som verkade vara
anställd i hushållet.
Vi satt i en grön soffa med Garbos utsikt och drack te.
Familjen Dreyer hade varit tysktalande judar som hade kommit från Ryssland. Farfar hade tillverkat förgyllda gradbeteckningar och axelklaffar till tsarens officerare.
Harvey Dreyer hade under andra världskriget varit amerikansk soldat i Tyskland. Hans
vänner hade dött, han hade överlevt. Om sin senare utan tvekan framgångsrika karriär
sade han diskret:
– Advertising …
Den före detta reklammannen trivdes på 52:a gatan.
En tråkighet hade naturligtvis varit att Garbo inte alltid hade fått vara i fred. Inte för att det fanns något att berätta – hon hade levt ett mycket lugnt och tillbakadraget liv.
Men oseriösa journalister hade strukit omkring runt huset och försökt att pumpa grannar eller dörrvakter på skvaller om Garbo. Lätt torr i munnen höll jag med om att detta var betänkligt.
– Men vi sade naturligtvis aldrig något.
Mister och mrs Dreyer hade rest överallt och hade bara en vit fläck kvar på kartan. De ville se Danmark.
– Before we expire, sade han stillsamt.
Han bad mig skriva ned några tips för en konstälskande amerikan i Danmark. Det kändes
märkligt att sitta med Garbos utsikt på East Side, över de tysta grusgångarna och det blygrå vintriga vattnet, och plita danska stödord med så mycket färg och ljus: Jutland, Skagen, Kröyer,Ancher,Bröndum.
Mister Dreyer följde mig ut i hissen, Garbos hiss. Han öppnade dörren till den stora trottoaren. Vi skakade hand.
– Hur var hon, Garbo? sade jag.
Mister Dreyer log. En bogserbåt pulsade på floden.
– Oh, she was lovely. Wonderful. Wonderful.

 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.