Peter Währborg, professor och krönikör i GP.
Peter Währborg, professor och krönikör i GP. Bild: Anders Hofgren

Stilla dör de gamla

Professor Peter Währborg förbannar det öde som drabbat så många äldre i Sverige under den pågående pandemin. ”Det otäcka är att man i vårt land tillät sig att avskilja en grupp från rättigheten att erhålla en vård som sannolikt skulle inneburit både tillfrisknande och fortsatt liv för många gamla”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Hon började arbeta vid 14 års ålder. Kvinnan jag läste om. Hon tjänade andra med sitt arbete, precis som hon gjorde under resten av sitt strävsamma liv. Någon framgångsrik skattebetalare blev hon aldrig, men hon blev åldersrik. Äldre än sin man som dog i cancer. Hon var frisk när hon fick en plats på äldreboendet. Hon såg fram emot att slippa en del sysslor i vardagen som boendet kunde vara behjälpligt med. Så kom den skoningslösa vind som svepte in vårt land i fruktan för syrebrist. Det räckte med en vindpust för att fånga henne i pandemins garn. Så farligt var det inte till en början, hosta och lite feber. Sedan kom andningssvårigheterna, känslan av bli strypt eller drunkna.

ANNONS

Ett tag tänkte jag att pandemier är bland de få riktigt demokratiska företeelser vi har. Så länge du andas löper du risken. När jag läste om hennes livsöde förstod jag. Luften är lika för alla, men vad den gör med oss beror på vem du är. Hon dog ensam, långsamt och utfattig på syre.

Jag har länge varit mäkta upprörd över hur gamla människor behandlas i vårt land och nu är upprördheten dessutom skräckblandad. I vårt land fattades av någon, eller några, beslut om att gamla människor på äldreboenden skulle (via telefon!) ordineras palliativ vård istället för sedvanlig sjukhusvård då den livshotande sjukdomen covid-19 misstänktes. Ordet palliation kommer från latin och betyder mantel. Tanken var att den döende människan skulle höljas i en mantel av omsorg under livets sista andetag då ett tillstånd inte längre var möjligt att häva eller bota. De beslut som fattades vid flera äldreboenden i vårt land måste betraktas som passiv dödshjälp. Lagligt är det om patienten befinner sig i koma eller själv väljer att avstå från behandling av en dödlig sjukdom, men det förekom veterligt aldrig.

Den utstuderade långsamheten att vidta åtgärder för att stävja smittspridningen på äldreboenden politiserades snabbt av politiker som höll långa och omständliga utläggningar om brister i kompetens, arbetsmiljö och löner. Lovvärt, men inte för de gamla som hann fortsätta dö i brist på handlingskraft hos de ansvariga för äldreomsorgen. Hon, vars namn tycks onödigt, var en av dem som omkom i denna katastrof. Ingen kunde förutse katastrofen som drabbade så många gamla och alla deras anhöriga. Det otäcka är att man i vårt land tillät sig att avskilja en grupp från rättigheten att erhålla en vård som sannolikt skulle inneburit både tillfrisknande och fortsatt liv för många gamla. Denna avskiljning vittnar om en moral hos några beslutsfattare som borde rendera i avskiljning från rätten att fatta sådana beslut. Vi har redan tillräckligt med exempel på hur några reagerar då resurserna krymper och ofärden står bakom dörren.

ANNONS

Sorgens landskap är kompromisslöst. Där finns ingen återvändo eller gottgörelse bara den djupa förtvivlan och längtan tillbaka. Många fick aldrig träffa sina käraste då många av de gamla tyst och stillsamt, nästan obemärkt, gav upp sin längtan. Jag tänker att motsatsen till sorg inte är lycka, utan likgiltighet.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS