Stefan byggde sin egen biograf

Stefan Adler älskade biografen så mycket att han byggde en egen hemma i villan. Inte en normal hemmabio – utan en bio som ger en äkta filmkänsla med sköna fåtöljer, stor kurvad filmduk och vacker guldskimrande ridå framför scenen.

Det enda Stefan Adler fått ge avkall på är de stora projektorerna, som helt enkelt inte fick plats. Med assistens av biograftokiga branschkollegor och sambon Monika har sov och gästrum förvandlats till bio. Enda förändringen från "den goda tiden” var att Stefan fick ta till sig den nya digitala tekniken. Det smattrande ljudet när filmen gick igenom projektorn är ersatt med Blue-Rayskivor.

Vi fick en demonstration av anläggningen. När Barbara Streisand sjöng med sin fina röst i musikalen ”Hello Dolly” kunde man för ett ögonblick sluta ögonen och drömma sig tillbaka till de stora filmformatens tid, för en kort stund känna halstablettens smak i munnen i stället för popkornsdoft och läskedrycksporlande.

Stefans besatthet av biografyrket började redan när han var sex år.

– Jag minns det som om det var i går. Hösten 1960 tog min mamma Anne-Marie med mig på en musicalfilm på Victoria i Göteborg för att se ”South Pacific”, Jag glömmer aldrig mötet med en gyllene jätteridå. När den drogs isär mötte jag en gigantisk kurvad, knivskarp, gnistrande ljus bild. Jag omsveptes av musik och blev varm i hela kroppen. Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Mitzi Gaynor stod på en upp- och nervänd båt på en hawaiiansk sandstrand och sjöng. Naturligtvis blev jag blixtförälskad och det sitter fortfarande i.

I pausen på filmen gick familjen Adler ut till en innergård. Där fanns en liten stållejdare med några steg upp till bions allra heligaste – maskinrummet.

– Jag fick gå in och titta, och från den stunden visste jag precis vilket mitt framtida yrke skulle bli. Jag skulle bli biografmaskinist. Jag tjatade på mamma om att se filmen igen. Det blev sju gånger den hösten.

Efter tre år i Göteborg återvände familjen Adler än en gång till Malmö där Stefan tillbringade sina allra första levnadsår. Pappa Sven var direktör på Wettergrens konfektionsfabrik i Göteborg och nu övergav han bolaget för nytt jobb på konkurrerande konfektionsföretaget Masterhand.

För biografintresserade Stefan Adler visade det sig att flytten till Skåne var en oväntad fullträff. En skolkompis hade en pappa som var biografmaskinist på två av Malmös storbiografer. Nu skrev vi 1965 och den 11-årige Stefan fick se och uppleva det tredelade Cineramasystemet på Royal.

Samma år återvände familjen Adler till Göteborg igen. Stefan höll sitt intresse vid liv genom att visa smalfilm för kyrkan och i ungdomsgården.

1968 var det dags för pryo i skolundervisningen. Stefan lyckades få en två veckor lång placering på bio. Han skulle lära sig att köra riktig biograffilm.

– Lyckan var total. Jag skulle äntligen under handledning av en riktig maskinist få lära mig yrket. När pryotiden var över fortsatte jag att följa min lärare parallellt med skolpluggandet.

SF:s dåvarande tekniske chef Kurt Juhlin såg Adlers talang och intresse. Problemet var bara att det krävdes att man fyllt 18 år för att få arbeta som maskinist. Det hela löstes med att Julin och barnavårdsnämnden i Råda kommun utfärdade dispens och lät honom arbeta trots inte uppnådd ålder.

– Våren 1971 fick jag dela en ordinarie tjänst på Draken vid Järntorget. Här visades 70 mm-filmer och jag trivdes som fisken i vattnet. Men Draken var inte den enda biograf jag arbetade på. Koncernens samtliga tio jobbade jag på när jag inte hängde med servicegubbarna ut på reparationer och installationer av nya anläggningar. När bolagets maskinmästare gick i pension 1976 erbjöds jag tjänsten och naturligtvis tackade jag ja.

Dessförinnan hade Stefan tagit sin studentexamen 1973 och nu hade hans dröm blivit verklighet.

– Det var då vi efter ett par år upptäckte att biografbranschen i dåvarande form egentligen hade varit döende sedan 1956. Jag såg det när jag reste runt och besökte landsortsbiograferna. Varje gång jag kom till en ort stängde biografer. TV hade kommit in i de svenska hemmen och mer skulle det bli. I stället byggde vi upp små salonger ofta i rött eller mörk färg. Det var långt ifrån hur jag tyckte att en biograf skulle se ut. Fem till tio ”garderober” fick ersätta en pampig lokal med äkta biokänsla. Nej tack!

1980 beslöt han sig för att sadla om och utbilda sig till lärare där han sedan fick tjänst som lärare i samhällskunskap, historia och religion. Maskinistarbetet fortsatte han med till 1988.

Läraryrket på högstadiet slutade Stefan med 1991 då dåvarande skolministern Göran Persson kommunaliserade skolan.

– Jag insåg snabbt att det inte skulle hålla. Vi kan se hur det ser ut i dag. För mig var det dags att lämna högstadiet och ”fly upp” i systemet till gymnasienivå.

Stefan trivs med sitt nuvarande yrke – och har alltjämt kvar sina biografdrömmar. Hans åtta platser stora biograf med riktiga sköna stolar hämtade från dåvarande biografen Royals ombyggnad 1970 plus den i rummet stora filmduken ger en äkta känsla av lyxig hemmabiograf.

– Jag vill försöka ge en illusion av biografkänsla och glömma att man är på en hembio. Annars hade jag också byggt en i ett mörkt rum med alldeles felaktiga proportioner och ofta med en för liten duk.

Och vem vet. Den populäre regissören Quentin Tarantinos senaste film westerndramat ”The Hateful Eight” blev en succé när den visades i 70 millimeter på vissa biografer runt om i världen.

Kanske är det dags för en comeback för det stora formatet igen.

Ingen skulle i så fall bli gladare än Stefan Adler.

Jan Österström